Låter förnuftigt. Men det beror ju på hur man utnyttjar dessa färdigheter också. Du har kanske lärt dig att du kan lägga ner cykeln lite mer än du trodde om det skulle behövas utan att gå omkull, du har lärt dig bättre linjer/spårval etc. Det är bra. Trafiksäkerhetsmässigt är det givetvis bra om det används för ökade marginaler, men om det istället används för att tex hålla lite högre fart genom den där kurvan, då har det ju inte tillfört så mycket säkerhetsmässigt, eller hur?
Du kanske inte utnyttjar det du lärt dig på det sättet, men det gäller inte alla..
Jag har åkt sporthoj sen 2002 eller nåt sånt.
Jag var 21 då jag köpte min första mc. 1000cc twin sporthoj.
Ruskigt kul var det. Det gick ju att köra så mycket fortare än alla andra på vägen.
2010 träffade jag på bland annat Jocke Wassberg och Per Nilsson.
Då bodde jag i Östersund. Jag hade precis avslutat min utbildning på universitet och hade i examenspresent köp mig själv en KTM RC8. 1200cc twin sporthoj.
I östersund finns det gott om transportsträckor. Det är närhet till Norge och ruggigt kurviga goa vägar. Men oftast hamnade vi faktiskt ute på Rödön. Där finns en väg som leder mellan väg 609 och rondellen vid Krokomsporten. Dom som varit där vet vilken väg jag menar.
Där kunde man köra fram och tillbaka ett antal ggr. Kul hade vi. Ett helt gäng som körde och alla ville vara först ner till rondellen så man mötte dom andra på vägen tillbaka. Helst ville man hinna upp för hela backen så man möttes på krönet.
Möttes man precis efter rondellen så åkte man på bakhjulet med ett flin innanför hjälmen.
Jocke och Per lyckades övertala mig att åka till Kemora den sommaren. 4-dagarskurs på bana. Vi pratade lite om att Jämtland behövde instruktörer då det varit ett "vilande" distrikt ganska länge.
Så jag åkte till Kemora. Det var inte första gången jag åkte på bana, så jag var ganska bekväm i det hela.
Jag lärde mig väldigt mycket där borta. Om jag kommer ihåg rätt nu så hade jag Ove, Roffe, Dansken och Mattias som instruktörer.
Min utveckling blev mycket större än vad jag hade räknat med.
Innan Kemora så hade vi varit på Molanda i Järpen. Jag gick som aspirant och åkte bakom deltagare. Då fick jag en liten aha-upplevelse.
Första böj på Molanda är väldigt öppen. Man bromsar efter insvängningen. Skitläskigt.
Innan den dagen så hade jag sett dom snabba grabbarna svänga in där och försökt åkte lika fort. Det var ju hopplöst. Varje gång jag åkte på rakan, svängde in och kollade på hastighetsmätaren så gick det 97-98km/h. Jag lyckades inte bräcka 100km/h...
Så ligger man då bakom en deltagare och bara glider med. Dagen går och deltagarna åker fortare och fortare. Så tittar jag av en händelse ned på hastighetsmätaren och ser att den passerar 120km/h. Utan att jag ens försökt pressa. Det var häftigt.
Så kom vi då tillbaka till den kurviga vägen ner mot rondellen. Hela gänget är samlat och vi åker. Jag inser efter några vändor att jag behöver öka farten för att det ska vara lika roligt som tidigare. Så jag ökar farten. Lite mer varje gång. 2-3 vändor till. Men till slut så börjar jag se dikena. Träden. Älgar, står dom i skogen?
Det tog bort det roliga i det hela.
Genom att höja min nivå på körningen så har jag börjat åka fortare. Men jag har oxå börjat se saker som kan hända om jag gör bort mig, inte är tillräckligt uppmärksam.
Jag behöll sporthojen den sommaren, men sommaren därpå så såldes den och jag köpte en motard istället.
Det var helt enkelt så att det var tvunget att gå för fort på vanliga vägar för att det skulle vara roligt.
Hade jag bott nära Gelleråsen så hade jag behållit hojen och kört den på bana. Men nu blev det en motard istället.
Skitkul hoj förresten. En riktig leksak.
Jag vet att många har sagt att SMC räddade deras liv iom kurserna.
Så långt tänker inte jag sträcka mig. För jag inbillar mig att jag ändå hade en viss självbevarelsedrift innan oxå.
Men SMC har definitivt ökat min kunskaps/färdighetsnivå.
SMC har ändrat mitt riskmedvetande såpass så att jag idag inte kör hoj i trafik överhuvudtaget.
Mest då för att jag inte har råd med både banmaskin samt gatmaskin.
Men jag blev aldrig en siffra i statistiken. Och det är väl ändå positivt?
