Må så vara men ingen kan begära att läsaren skall reagera på annat än det som skrivs. Nyanser är svårt att förmedla via skrift.
För den som är rimligt litterat så finns det goda till väldigt bra möjligheter att även i skrift föra sig på ett nyanserat sätt. Ett av problemen är att man inte har helt gemensamma referensramar och lägg till detta betydelseglidningar och när man helt enkelt bara "lånar ord" utan att förstå deras vidare innebörder överhuvudtaget.
Det finns i vilket fall som helst författare alltifrån Strindberg, August Blanche, Jan Håkansson m.fl som med yttersta finess förmedlat sinnebilder och stämningar...så visst går det och så där eländans svårt är det inte.
Det är i och för sig inte svårt att förstå uttrycket "Där orden tar slut, tar knytnävarna vid!" eller varianter på det temat med tanke på hur upprörd stämningen ibland blir här....allt som oftast helt utan anledning.
I samma oförstående andra kan ju jag då påstå att de borde reagera som jag gjort för jag har trots att jag också råkat ut för en del förståelse för hur det kan komma sig att man kan hamna i sådana situationer, på fel sidan om lagen. Skillnaden är att jag inte kräver att alla skall ha samma synsätt eller förståelse. Lika lite borde de icke kräva att alla har samma synsätt eller förmåga som de själva kanske sitter på.
Eehh...två fel gör alltså för argumentationens skull kanske ett rätt? Förståelse visst,och för att nästan parafrasera dig själv acceptans inte alls!
Jag och förmodligen många med mig har förstahandserfarenhet av personer som aldrig kan vänta, ständigt letar efter en ny genväg i tillvaron, alltid har en för-bra-för-att-vara-sann-deal-pg och någonstans medans de irrar omkring på den krokiga och breda träffar på lag och rättvisa i någon form...och när det inträffar vet man inte alltid hur det går. Även om jag förstår och sett det med egna ögon innebär inte det att jag accepterar det.
Och förståelsen i sig gör mig inte direkt mer vänligt inställd.
Hela livet är en sekvens där en händelse leder till ett nytt beslut som leder till ny händelse som leder till nytt beslut...osv. Så meningen med att starta vid ändens början och i så fall välja att början var när de stack från bensinstationen och därifrån påstå att alla därefter följande beslut och händelser hänge rihop med det första beslutet och därför skall man också ta konsekvensen av det. Blir lika fel som att påstå att beslutet att stanna kvar hos dina dåliga föräldrar är orsaken till att du senare i livet väljer att svänga höger mot bron där du senare kommer avlida.
Vi påverkas hela livet av de val vi gjort eller tvingats att göra pga omständigheter. Det gör inte på något sätt att vi är predestinerade till något- iaf inte om skall tro de mest flummiga varianterna av psyk/soc-svängen-utan vi har en viss förmåga att välja rätt!
I den sämre ändan av detta så startar man livet i en familj med missbruksproblem där det också finns på båda sidorna i föregående generationer och farsan suttit/sitter inne och föräldrarna skiljer sig/separerar eller aldrig sammanbott överhuvudtaget. Då är det snudd på lika bra att gå i fängelse direkt utan att passera gå....man kommer ändå dit för eller senare.
Men sett i det korta perspektivet så har alla möjligheten att välja "rätt"...problemet är väl att uppfattningarna om vad som är rätt går isär.
Att snatta bensin och köra därifrån är ett beslut (ett dåligt sådant). Därefter gick nästan 24 min innan polisen fick syn på dem. Här fattas ett nytt dåligt beslut, att smita. Polisen fattar, förmodligen ett bra beslut, att följa efter. Föraren av det misstänkta fordonet fattade sedan en mängd beslut såväl som polisen. Det sista beslutet som fattades och som var dåligt var beslutet att fortsätta förbi bommen.
Men vad vet vi om vilket beslutsunderlag föraren hade? Hur var sikten? Vad var hastigheten? osv. Det som kan tyckas självklart i normala hastigheter (att bommen är nedfälld, att det blinkande röda ljuset är ett fast hinder i stället för...vad som helst ex. en polisman med röd lampa). På vilka grunder föraren väljer att fatta ett sista dåligt livsavgörande beslut får vi aldrig veta. De som kommer närmast att kunna beskriva omständigheterna är de efterföljande poliserna och ev. vittnen på platsen.
Intressant att vi är rörande överens.
Precis dem menar jag. Men också dem som gör ett bra jobb. Eller menar du att alla nämndemän är inkompetena sovande individer? Vilken arbetsplats, vilken yrkesgrupp saknar skitstövlar? Vilken arbetsplats saknar människor som egentligen borde göra annat i sin yrkeskarriär? Dem finns, tyvärr, över allt. Men det är inte samma sak som att alla är kass.
Nej inte generellt men det är oroväckande vanligt att vakenhetsgraden hos en del av dessa lämnar en del i övrigt att önska och det finns dokumenterat fall där rättegångar tagits om för att delar av rätten inte varit mentalt närvarande i rättssalen.
Den tolkningen får stå för dem. Det hade räckt med att fråga så hade man fått en förklaring.
De kanske inte frågar för att de inte förstått att de missförstått eller för att de inte uppfattar det som om att du inbjuder till frågor.
Och en variant på det där är när "du" visar dina tecknade bilder för ett barn. Fast det får du och jag, som läser Aftonbladet, aldrig reda på. Så därför kan vi ibland (rätt ofta) dra slutsatser som är helt horibla.
Det fall jag tänkte på och som var det första och enda? hitills som varit uppe i rätten...är det sk. Mangafallet[googla å bli upplyst]. Där finns/fanns det inga offer förutom då de svårt lidande tecknade figurerna. Inga offer!
Det hela sattes igång som ett trist inslag i en vårdnadstvist där den ena parten utnyttjade vår nya sexualprepressiva lagstiftning som ett slagträ för att komma åt sin före detta.
Och här handlar lagstifningen enbart om det grafiska materialet...inte om den någonsin ens använts i något sexuellt syfte gentemot barn. Alltså skapandet i sig anses vara ett övergrepp mot...till och med poliser som sysslar med sexualbrottsutredningar suckar och stönar och undrar om man inte borde jaga riktiga förövare av riktiga brott med riktiga offer i stället!
Den situation du beskriver täcks skulle jag tro rätt väl inom den redan befintliga lagstiftningen oavsett om det är tecknat, fotat eller på riktigt...för det viktiga här är att det faktiskt finns någon närvarande som kan betecknas som offer.
Klart ingen medvetet forcerat fram deras död och självklart är ansvaret deras. MEN det fråntar inte polisen ansvar. En myndighet skall inte kunna agera så att du/jag råkar illa ut om de KAN agera annorlunda och ändå lösa uppgiften.
Det är det väl inget i sig, i princip som går att säga så mycket emot...det är bara det att när liknande situationer inträffar tenderar dessa istället att dra åt göra ingenting hållet. Det finns bra undantag som t.ex det du beskrev ovan i tråden tror jag. Med den Löpsedeltyranni som råder i media så skulle i detta fall polisen inte "stängt bron" och de nu omkomna istället själva kört ihjäl någon så hade det blivit fel i alla fall...helvete om man gör och helvete om man inte gör.
Och som i alla uppstressade, kaos- och krisliknande situationer; så innan vet alla vad man borde göra. Medans det håller på vet ingen. Och efteråt vet alla, framförallt de som inte var där, vad man borde ha gjort.
Det är hur enkelt som helst att stressa en motorcyklist till att krascha. Det behövs inte en polis för det ens. Men om jag nu VET att jag kan påverka en annan motorcyklist på det sättet innebär inte det att jag går ansvarsbefriad om jag gör det. Jag var ju medveten om vilken effekt det skulle få alltså har jag valmöjligheten att agera annorlunda. Gör jag inte det bär jag OCKSÅ ansvar för det som händer.
Ta mobbing som exempel. Beslutet att begå självmord är individens. Ansvaret för sitt egna liv är individens oavsett vad han/hon råkat ut för. MEN lik förbannat bär mobbarna ansvar för att försätta en individ till att må så kass att beslutet blir självmord.
Händelserna vi Hjulstabron har en sak och en enda sak gemensamt med mobbing och ev. självmord, död! Inget annat. De två i bilen hade placerat sig själva där. De hade när som helst kunnat stanna och klivit ut inte bara bilen utan också hela situationen. Ett mobbingoffer har inte valt att bli mobbat, det går inte att ensidigt välja bort! Och visst det går att stressa nästan vem som helst intill och förbi den gräns när man upphör att vara rationell. Det är dessutom inte särskilt svårt om förutsättningarna är de rätta.
Det gäller att läsa vad som står skrivet och inte göra tolkningar. I skrift kan man ju, som nämnt ovan, inte ange nyanser därför gäller det att läsa det enbart så som det står skrivet. Likväl som det gäller att skriva enbart vad man menar utan antydningar.
Är solens färg vit, gul, orrange, rosa eller röd? Det beror på när på dygnet, var på jorden du befinner dig samt väderförhållanden när du tittar mot den. Om jag då bara skriver att jag tittar mot solen och frågar dig vilken färg den har blir svaret gul i 9 fall av 10. Detta trots att du inte vet om övriga förutsättningar.
Följdfrågan blir då, bryr du dig om att ta reda på dem innan du svarar? Om inte, varför?
Det är en sak om man misstänker att ett missförstånd lurar bakom hörnet och man då medvetet i preventivt syfte försöker sondera terrängen för att kolla vart man är på väg. Något sådant är svårt att göra om man till att börja med inte ens förstår eller anar att missförstånd kan föreligga.
Med detta så tycker jag nog att sidospåret i denna tråd som initierats efter händelserna vi Hjulstabron nått stoppbockarna för min del.