Jag tycker det känns som att vi är tillbaka på grundsynen att människan skall anpassa sig efter maskinens egenskaper.
Precis! Har vi någonsin ens lämnat den?
Jag vill verkligen att det skall vara en utmaning att köra motorcykel, eller i vart fall att locka fram det innersta ur en hoj - utan gizmos som stör kommunikationen mellan mig och maskin.
Jag vill att det skall vara skillnad mellan olika typer av motorcyklar, och mellan fabrikat.
Jag vill kunna umgås så intensivt med två exemplar av samma hoj att jag lyckas blottlägga individegenskaperna hos serienummersyskon.
Jag vill att min nyfikenhet, min perceptionsförmåga och min ambition att alltid förbättra min egen prestation ännu en gång lyckas locka fram ett nytt beteende hos cykeln jag kör.
Jag vill verkligen, verkligen bli överraskad -
varje gång jag åker hoj; även av cykeln jag redan harvat 3.000 mil på.
Självklart är det jag - människa av kött och blod som skall anpassa mig, och
överlista den döda tingesten.
Endast genom att göra detta kan jag väcka besten till liv och hooka upp mitt centrala nervsystem mot molekylkedjorna i konstruktionen ni andra ser som ett dött ting och plocka ut det där sista lilla extra som andra inte når.
Behöver inte nödvändigtvis handla om hastighet, varvtid eller antal meter över mark: det räcker väl med euforin som uppstår när du känner att du plötsligt transformeras från vanlig dödlig människa till motoriserad pegasus -
ändå mer dödlig än någonsin innan, och samtidigt mer levande än någon kan tro är möjligt.
Jag anser att då man konstruerar maskiner åt människor skall man utforma maskinen efter människans egenskaper. ABS är en teknik som hjälper föraren.
Men, skall vi ta absolut hänsyn till människans egenskaper och begränsningar i fallet motorcyklar så har vi ju också per automatik satt ett streck någonstans vi like 18 hästkrafter, och hela grundkonceptet med bara 2 spårande hjul ligger minst sagt pyrt till...
Jag har lättare att dra parallellen till ridning - där är det hela tiden du som ryttare som har att förhålla dig till den mest dynamiska konstant du kan tänka dig: hästen!
Hästen är grunden, förutsättningen och villkoret för allt som sker i umgänget er emellan -
inget framsteg uppnås utan att du aktivt håller igång kommunikationen med djuret. När bitarna faller på plats och ni börjar förstå varandra kommer belöningen sjufalt tillbaka, och ni når höjder i er gemensamma sfär ingen trodde var möjlig.
Larvigt?
Jag håller på med hästar till vardags sedan 25 år tillbaka, och ser bara fler och fler likheter med motorcyklar ju mer jag lär.
Känslan av att tillsammans kunna åstadkomma mer än vad som egentligen vore möjligt är enorm - den omöjliga talserien 1 + 1 = mer än 2 står plötsligt självlysande och solklar framför dig.
Men, när computeraided elektronik plötsligt kliver in utifrån och börjar rycka i ditt bromshandtag blir fortsatt människa<->maskinsammansmältning omöjlig på samma sätt som när stallets klåpare för femtioelfte gången rappar upp sin häst utan gripbar anledning i samma ridhus som du försöker att jobba din häst. Redan när hon kommer in är hon ett störande inslag eftersom jag vet att hon aldrig kommer att kunna förstå sin hästs signaler och att hon gör alla fel som tänkas kan.
På samma sätt störs jag av att att jag på en cykel utrustad med ABS system inte längre har det exekutiva ansvaret för framfarten, utan reducerats till en systemoperatör i utkanten av skeendet.
Sedan den här eviga synen på att vi är allihopa gudar på att köra hoj, några enstaka verkar ha omformats på något sorts bessynerligt sätt och blivit ett med hojen. En sorst motorcykel-androider där man inte kan skilja på människan och maskin när föraren väl satt sig på hojen och startat motorn.
Ahh - du tror nog redan att du listat ut hur illa det är ställt med mig, men jag kan berätta att det är värre än så:
Jag kan, när jag i bil hamnar på den perfekta grusvägen känna veritabla fantomsmärtor från det som är min för tillfället amputerade motorcykel.
Fastlåst i bilsätet kan jag med ryggradens förlängning känna hur jag låter bakhjulet under lagom hjulspinn kasa ner från den grusiga åsen, ner i det renblåsta hjulspåret där det greppar precis lagom mycket för att jag med orört gaspådrag istället skall få ett litet delikat res som jag kan hålla kvar och med en minimal handledsrörelse omvandla till den perfekta ressvängen genom den svaga böjen med den fina lilla vallen att stötta mot.
Ögonblicken varar aldrig länge, men dom finns där och jag blir absolut akut hojnödig i flera timmar efteråt - även om jag precis klivit av och ser ut som en babian i ändalykten.
Hoppas jag kan nå dit och uppleva den dagen, men jag har nog lite kvar.
Och jag önskar att du verkligen sade det från djupet av ditt hjärta, och inte bara raljerade över folk du anser tror för mycket om sig själva.
Landet där sammansmältningen mellan människa och maskin är möjlig finns faktiskt! Du skall vara medveten att det ligger granne med Nangijala, och att ditt första besök mycket väl kan bli ditt sista - men besöker du det med lika stor respekt för livet, döden och dig själv så har du ett utflyktsmål som aldrig upphör att förvåna dig.
Motorcyklister är dom sista bakåtsträvarna i samhället känns det som, på gott och ont. I frågor som rör säkerhet så kan denna grundsyn vara farlig.
Absolut! Här är fortfarande "analog" ett vackert ord, men samtidigt så skall man ha klart för sig att här finns en hög andel människor som förstår innebörden av sentensen "konsekvens av eget agerande" - och lever därefter.
Att överlämna ansvaret för sig själv och sin framfart till ett "system" - det är farligt på riktigt!
Ytterst få av oss är omedvetna om riskerna det innebär att åka hoj, men på något sätt gör vi kalkylen att priset är värt att betalas.
Själv är jag på en och samma gång mer säkerhetsmedveten än de flesta jag ser omkring mig - jag hävdar ATGATT i alla lägen, och kör förbannat fantasifullt.
Samtidigt är jag beredd att dö i morgon dag för att få åka hoj på
mitt sätt.
Jag bär inte på någon dödslängtan - tvärt om, men jag vet att den yttersta konsekvensen av det jag håller på i bästa fall är instant death.
Kör jag ihjäl mig är det med all säkerhet mitt eget fel.
Den insikten har jag haft i typ 30 av dom 35 år jag åkt hoj.
Kanske är det därför jag fortfarande lever.
Möjligen rullar det redan omkring en bil med mitt namn på någonstans i världen, looking for me. Då får det vara så, i så fall.
Jag vill ramma den av egen kraft och förbiseende och även denna gång få vara ytterst ansvarig för min egen framfart.
Framför allt vill jag inte bli avskiljd från min motorcykel i detta känsliga ögonblick på grund av att ett system fuckar med mina bromsar! Har jag satt mig i situationen tar jag konsekvensen. Alltid!
Hur många av Er som klagar här på ABS på hojarna väljer en bil utan ABS och varför??
Jag inte bara accepterar ABS utan till och med uppskattar ABS i bil av följande anledningar:
1. Bilen utgör en större risk för omgivningen än motorcykeln.
Bromsar jag omkull mig själv är det 2 meters bredd och 200kg som sveper gatan. Dessutom bromsas den upp hyfsat snabbt genom alla utstickande detaljer som skär ner i beläggningen.
Tappar jag bilen i samband med inbromsning på split friction så är det 5 meter och 2 ton som rensar vägen på tvären. Där har jag faktiskt hjälp av ABSen - och detta är också huvudanledningen till att jag accepterar ABS.
2. Bilen är till för andra än mig själv, inom och utom familjen - hojen släpper jag inte ifrån mig.
Jag har gjort mitt val med MCn som jag har en helt annan relation till än bilen, som är ett transportmedel i första hand.
MC är ett redskap för äventyrs- och upptäcktsresor; inre såväl som yttre...
Ytterst sällan upplever jag någon önskan att kunna koppla ur ABSen på någon bil, men jag skulle aldrig aldrig aldrig kunna tänka mig att köpa en bil med elektronisk stabilitetskontroll som inte går att koppla ur.
That' me folks!
Inte 15, inte 25, utan snart 50 - och fortfarande angelägen att styra själv.
Självklart handlar motstånd mot elektronik på hojar om känslor!
Är inte hela hojåkeriet byggt på känslor...?
Hampe
