Nu blev det lite sidospår i tråden.
Vad jag inte förstår är varför folk med "bra" jobb skryter iofs rätt sällan enl. min erfarenhet (men det händer). Och än mindre varför folk med "lågstatusjobb" (finns inga "dåliga" jobb) känner att de behöver skämmas eller försvara det (händer desto oftare).
Alla gör ett val. Vissa väljer 5 år extra skola, nudlar och lösgodisransonering. Vissa att börja jobba direkt, och andra att jobba och sen ångra sig och bli seniorstudenter. Oavsett om man är CEO, lagerchef eller brevbärare så har man valt. Den med mindre ansvar, lägre lön och enl. vissa lägre "status" har förmodligen valt fritid, familj och vänner. Den med Civilexamen, fin titel och hög lön har samtidigt sannolikt försummat detsamma till viss del.
Var och en har ett eget val, jag ser ingen orsak att varken höja ett visst yrke till skyarna för att "inte göra någon ledsen". Det finns dock heller ingen orsak att tycka det minsta synd om densamme. Trivs man med det man gör spelar det ingen roll vad det är, på fritiden är enda skillnaden antalet kronor i kuvertet vilket i sig inte kan köpa varken lycka eller vänner (och ärligt talat så är nog lyckoskillnaden i hojåkande eller andra intressen rätt liten för den som åker ny, respektive 7 år gammal hoj).
Jag ser inget fel eller fult i att välja familj och fritid framför fattiga studentår, övertid och jobb som MÅSTE komma först om man vill behålla det.
Så alla chafförer, sotare och städare mf. Var nöjda, se helheten och förstå värdet i fritid och frihet!
/ Seniorstudenten på hojåkarransonering