Hampe
Skriver massor!
Tyvärr jag köper inte det. När jag gjorde den stod jag som sagt stilla som en trialhoj. Exakt när behöver man ha den balansen? Vari ligger faran att fota eller svänga med en radio på 3.8 istället för 3.7?
Den råa sanningen är helt enkelt att man inte behöver kunna hantera sin hoj på det sättet, inte av säkerhetsmässiga skäl. Farsan tillhör de som fick kortet på köpet. Han började köra för 15 år sedan och än har han inte behövt garagevändningen. Däremot behöver man kunna bromsa, ha gaskontroll och kunna göra spårval i högre hastigheter.
Skall man dra en analogi med B så är det som att träna fickparkering 70-80& av tiden på körskolan eftersom en byråkrat (som troligtvis saknar körkort själv) har gjort en enmansutredning som han presenterat för likaledes okunniga kollegor. I den står att skicklighet i fickparkering är absolut avgörande för trafiksäkerheten.
Jag hör till dem som anser att körgårdsövningar i låg hastighet är absolut nödvändiga, och att man snarare bör utveckla konceptet med fler moment som skall tränas och övas in, även om kanske inte alla dyker upp på själva uppkörningen. För tusan - hysta in en gammal hederlig vippbräda och lite brinnande ringar också för att hålla intresset och cirkusauran levande!
Varför?
Ja, för 30 år sedan hade jag gladeligen rapat upp den den gamla trötta ramsan att "kan man inte hantera sin hoj i låg fart så kan man heller inte göra det i högre hastighet.
Men åren går. Till och med Hampe omprövar gamla sanningar. Det finns ännu bättre sätt att rättfärdiga körgårdsövningar:
Att traggla lågfartsbana ger tillfälle att fundera över hur det står till med den "Kinetiska förståelsen".
"Är detta verkligen något för mig?"
Det ger också förhoppningsvis en känsla av framsteg och uppmuntran - "Hey! Jag lär mig ju!"
Det borde ge utbildare och inspektörer - I varje fall den som tittar och är intresserad av sin elev en liten glimt av den aktuelle förarens förutsättningar att utvecklas vidare efter utbildning och uppkörning.
Och! Det ger körkortsaspiranter tillfälle att fundera över hur stor hoj man egentligen skall börja med!
Jag själv har gått "stegen" från 125 och uppåt - ganska små steg, sugit ut det gottaste ur varje kubikklass innan jag peakade med en 1200 typ 8 år efter mitt första körkort. Trots att det då på den tiden var fritt fram att gå från 125 (utan effektbegränsning) till precisvadfansomhelst när man blev 18 så upplevde jag att "norm" och "normalt" var att man stegade sig uppåt. 250, 500 och 750 var väl dom naturliga etapperna att ta sig igenom - alldeles självklart och utan tvång från myndigheterna.
Visst, det fanns dom som med sitt "auto-A" i fickan gick raka spåret ner till Zäta och hämtade ut en flingflångandes Kawa 900. Man brukade känna igenom på den konstiga körstilen och att kläderna var alldeles stela och enhetliga. Om dom ens hade några. ...och att dom bara körde en säsong, eller möjligen två.
Jag tyckte beteendet var underligt redan då - att kasta sig över desserten som allra första rätt. Om man går på det värsta från start, vad finns det kvar att upptäcka sedan? Har kvar precis samma känsla nu, men idag upplever jag det som mycket mer vanligt att folk handlar upp sig på värstingar från start.
Om aspiranter fick traggla mer körgårdsövningar med olika sorts hojar så händer i vart fall minst en av två saker:
A: dom inser hur mycket roligare det är att börja på en hoj man faktiskt behärskar.
B: dom bli lite mindre kassa på att hantera den överstora hojen dom köper likförbannat.
Win-Win. Utom för den som skall betala utbildningen, jag veet.
Men ändå! Lågfartsdelen är så viktig för förståelsen för det man skall ge sig in i, för självförtroendet, för förmågan att göra rätt när det gäller.
Jag tror vi gör oss själva en stor fet otjänst om vi prutar bort den delen av utbildningen och uppkörningskraven.
Hampe
Last edited: