SuperRetard
New member
Det var inget missionerande, Powerglide. Det var allt annat än seriöst. Något som jag gärna skulle vilja förstå och veta mer om är hur någon icketroende känner inför prat om Gud. Blir ni uppretade, kränkta, arga eller hur tänker/känner ni?
Det känns befängt, och lika givande som att prata om huruvida Svedala eller Örkelljungas flicklag -91 är bäst på innebandy.
Vad som fascinerar mig gällande religion är sällan något som religiösa vill tala om. Nämligen vilken tomhet och brist på självkänsla/självförtroende som föranlett sökandet efter något "andligt". För mig är det ett substitut för att ha en stöttepelare i livet och något att tro på för de som inte tror på sig själva. Det är för mig absurt att tacka gud för maten, när jag sliter som ett djur för att ställa den där. När bonden pluggar agronomi i 5 år för att förstå jordnäringen och läkare lagar hjärnor med mikrokirurgi.
För 300 år sen så visst, vi visste väldigt lite om världen då så kyrkan fyllde ut kunskapsglappet med fiktion. Idag försöker "ni" däremot hålla fast vid historier som är motbevisade på flera olika oberoende sätt, gång på gång på gång. Då blir det bara pinsamt, och bilden av "den kristne" blir alltmer desperat för varje motbevis som levereras i mina ögon.
Det är min syn på det..