Eller, häng med ut på en av mina marksyningar i somras, så slipper ni riskera något själva:
Roadbook-körning i grupp på både grus och asfalt, fint väder, bra vägar.
Hittar jag ingen jag känner sedan tidigare(läs: litar på) så kör jag hellre själv - dels för att inte lockas in i någon annans tempo, dels för att inte driva andra ur deras tempo men även för att man navigerar bättre själv - det är så patetiskt när 5 stycken kör fel i klunga...
Längs en vansinnigt rolig transportstäcka på asfalt, (ABS på, alla ni Doorighters) smalt och kurvigt så händer det:
I en skymd karusellkurva med ovanligt rund och jämn radie, mer än 90 grader i knäck och smal som attan möter jag en Touareg.
Bred. Danskreggad. Precis m i t t i vägen. Han kör rolig og varlig, det gör sannerligen inte jag...
Själv har jag ett snyggt spår där mina hjul ligger ligger bara en decimeter från den gröna mossan som försöker äta sig in på asfalten så egentligen kunde det inte bli bättre.
Men, jag har ett nedlägg utav gods nåde!
När vi smäller så handlar det inte om att sätta ansiktet i hans A-stolpe, det är mer "fejset i fronten" om ni kan se bilden framför er?
Alltså - bättre att inte smälla i det läget...
Jag vinklar upp, vilket ger mig ett nytt, mer offroadorienterat spårval i denna asfaltsböj - jag kör av helt enkelt.
Men, inte rätt ut i bushen, utan jag lyckas balansera på skärningen ner mot diket just där kurvan rätar ut sig.
Dock kommer jag inte vidare - jag vill
inte ner i den blöta bottendelen av diket där vad som helst kan dölja sig i vegetationen och
det tar mer tvärstopp än vad som är nyttigt.
Men, jag kommer inte upp på vägen heller!
Blött gräs, lutning som tilltar - no way att jag får upp cykeln på vägen igen, hel och hållen.
Tittar ni på bilden så ser ni ett räcke vid bron. Bron går över en liten bäck, men genomföringen är stensatt, kallmurad med skarpa kanter.
Ingen chans i världen att jag kan rulla på längs diket alltså och ta mig över helskinnad.
klickbar
Jag minns att jag gör ett eller rent av två "sistaförsök" att nå vägen igen - något jag borde låtit bli eftersom räddningssträckan krymper
snabbt.
Så, det tunga beslutet: att lägga ner - att bromsa omkull i diket med hjälp av bakbromsen. Jag drog mig lite för länge denna gång eftersom jag har en massa skör plast på hojen som är svår att få tag på till en så gammal maskin. Bakdäcket låser och kasar ner mot botten av diket, och som en reaktion så söker sig framdäcket upp mot asfalten igen.
Jag gör mig klar att lämna hojen, men håller kvar foten på bromsen lite till för att "sätta" cykeln ordentligt.
Eftersom framdäcket sökt sig upp mot platten så börjar ramrören under motorn att ta tag i marken, och när dom börjar hyvla upp grässvålen och fösa materialet framför sig så bromsar det upp så bra att jag får rycka åt mig vänsterbenet och låta den levande kraften i mig dra mig vidare längs dikeskanten. Några kullerbyttor vart det för min egen del innan jag stod still, men det var också allt. Några repor i lacken på kåpan kanske fanns där innan, eller inte - men ingen trasig plast. Och det är ju huvudsaken...
Hastighet när jag såg bilen: knappast 100, men mer än 80. 90?
Tid från första ögonkontakt med bilen till att jag själv stod stilla och vände mig om för att kolla hojen: 3 sekunder. MAX!
Kanske bara 2 sekunder, men det verkar orimligt.
Det tog verkligen tvärstopp i gräset - kolla mängden material som stoppat färden!
Avstånd från första hjullåsning på bakhjulet till det att hojen stannar: 12 meter.
Strax efter - när jag lyckats jaga iväg dansken som backade tillbaka och nu blockerade HELA vägen så kom några av dom andra åkarna.
När dom fått bilden klar för sig så undrade dom varför jag var så glad?
Ja, det kan man fråga sig...
Kört åt helvete för fort, igen - och tagit för stor risk, visst; men det har jag ju alltid gjort...
Nä, det är en märklig, krispigt fräsch känsla att gå igenom något sådant här: varje enskild tiondel av skeendet sitter etsat i minnet, och ännu en gång har man klarat av att göra rätt grejer i slutändan trots att det är en serie med felbeslut som lett fram till situationen i sig.
Det var länge sedan sist, men det funkade denna gången med.
Däremot sätter jag inte ett ruttet lingon på att det går vägen nästa gång, varje krasch är unik och bör undvikas så länge det bara går.
Men, man bör ha den erfarenheten i ryggsäcken, anser jag.
En bra vurpa gör dig till en bättre hojåkare, och kanske även till en bättre människa som ser färgerna klarare ett tag efteråt.
Mer ödmjuk, liksom. Ja, andra alltså - sådan skit biter inte på mig.
Grejen är att detta är en asfaltsolycka som "inte blev av" på grund av två anledningar:
A: jag fick inte panik
B: jag hade inte ABS
Hade jag fått panik hade inte ABS kunnat rädda mig, hade jag haft ABS hade det gått åt helvete ändå!
Vectura har undersökt olyckor där ABS kanske hjälper och lämnat dom där ABS stjälper därhän - och baserar sitt resultat på detta. Hilariuos!
Jag kan trötta ut er med ett antal andra vurpor bara i år där ABS inte hade hjälp ett smack - eller till och med bidragit till en värre utgång.
Jag kan tänka mig en hiskelig massa tillfällen - som inte ens var några "situationer" som hade kunna bli riktigt otrevliga med fördubblad bromssträcka på grus tack vare ABS.
Men, jag har inte ens varit i närheten av en situation där ABS skulle kunna ha hjälpt mig med något som jag inte gör bättre själv!
För att det skall krävas måste jag konsekvent och medvetet börja köra med snävare marginaler och mindre fantasi i trafikmiljöer där det finns zombies i bilar som kör på tvärs med mig.
Ändå vill Vägverket och SMC att det skall sitta ABS på min cykel!
Jag argumenterar FÖR ABS eftersom det är ett hjälpsystem när vi människor falerar. Jag har tyvärr uppnått erfarenheten att vi människor inte är felfria och att vi ibland kan behöva hjälp! Det är INTE samma sak som att jag inte vill kunna koppla bort dessa hjälpsystem. Jag inser mina begränsningar som människa bara! Något jag önskar alla kunde göra!
// Niklas
Och jag argumenterar mot fördumningen av MC-förare som pågår just nu!
Jag vill se fler alerta, skärpta och medvetna hojåkare ute på vägarna, inte fler bilister bakom ett styre.
Om det innebär att det defacto blir färre motorcyklar i trafik så må det vara hänt!
Alla passar inte på motorcykel, så enkelt är det - och att på falska grunder lansera ABS-bromsar på ALLA motorcyklar kommer inte att ge någon halvering av olyckorna. Det är en blindtarm som kommer att kosta tid, kraft och liv. Säkrare trafik genereras nämligen inifrån skallen, inte från en svart låda under sadeln!
Även jag har insett att människor inte är felfria.
Jag ser också att vissa kämpar med detta faktum och försöker att nå en slags högre grad av medvetande, samtidigt som andra lallar runt och inte bryr sig nämnvärt om sammanhangen.
Den senare gruppen behöver inte
heller ABS på sin motorcykel - dom behöver en bil!
Hampe
