Det började väl en gång i tiden med att alla bybor hjälptes åt att bygga upp ladan eller huset som hade brunnit ner. Sen kom de väl på att om alla bybor samlade lite pengar i en kista så fanns det att ta av när det behövdes och sen har det växt därifrån till vad det är i dag.
Genom att klassificera kunderna i mindre och mindre grupper med hjälp av sin statistik och försöka straffa ut de som de anser står för största risken försöker de maximera sin vinst.
Men, något gick förlorat mellan den idylliska bygemenskapens solidariska, kollektiva ansvar och dagens skitjobbiga OCR-nummerserier!
Då visste man varför man man hjälptes åt för att bygga upp grannens lada.
Nu hör man ofta människor som har problem att hålla isär försäkrings- och bankverksamheten hos sitt försäkringsbolag:
folk som adderar samman de senaste årens inbetalda premier och hävdar att nu är det bannemig deras tur att få lite valuta för pengarna.
Detta gäller lika mycket bilsidan och hemförsäkringar som MC-försäkringar.
Men det var inte så försäkringssystemet var tänkt att fungera, och det
kan inte fungera så.
Försäkringsbolagens motdrag är att dela upp försäkringstagarna i subgrupper: inte nödvändigtvis för att pungslå oss så hårt som möjligt, utan kanske för att rädda vad som räddas kan av försäkringssystemets grundtanke.
Om man buntade ihop hela hojåkarkollektivet oberoende av åkdon och ålder skull sporthojarna försäkra avsevärt mycket billigare - på BMW-gubbarnas bekostnad. Är det mer eller mindre rättvist...?
Eller - om vi tar oss tillbaka till Amishsamhället ovan:
Den bonde som envisades med att hålla på och jonglera med brinnande facklor ute på höskullen, tror du han fick sin lada uppbyggd med samma glada miner från byborna tredje gången den brann ner...?
Hampe
