Balansgång!
Men vaffan, är det inte det minsta kul att köra hoj längre? För mig är det värt varenda krona det råkar kosta utöver ersättningen man får. Ärligt talat vet jag inte om jag vill ha någon instruktör på mina körningar som inte tycker likadant. Ska man vara duktig och etusiastisk (stavning) måste man brinna lite för det man håller på med. Proffs, i den bermärkelsen att dom lever på det dom gör har vi inte några planer för i dagsläget.
/HW
Jag tror att det gäller att hitta en balansgång där "lagom" är bäst! För om man spetsar till det, vilket du gör, så finns två scenario:
1.) Instruktören får INGEN ersättning utan jobbar 100% idéellt och är nöjd med det!
2.) Instruktören får 100% ersättning för div. kostnader och har detta som yrke och kan vara duktig för det men saknar kanske i vissa tillfälen entusiasmen som du efterfrågar (och som jag också anser vara väldigt viktig).
Ingen av dessa scenarion tror jag på i längden för om instruktörern skall ta ur egen ficka till 100% har inte alla som vill/kan råd att hålla på med detta. Och andra scenariot har du redan redogjort för, dvs. risken för att engagemanget efter hand sinar och instruktören får svårare att nå ut till deltagaren.
Frågan är kanske snarare hur hög ersättning (som inte nödvändigtvis MÅSTE vara kontanter/pengar) krävs för att vi i längden skall lyckas behålla duktiga och villiga instruktörer?
Motivation är ledordet! Personligen motiveras jag av flera saker där huvudskälet är personlighetsutveckling hos deltagaren i mkombination av min egna mc-körning. Även JAG utvecklas när deltagaren börjar ställa krav på mig som instruktör.
Det som gör det hela lite enklare är milersättningen om 17 kr/mil, mat under utbildningsdagen och i vissa fall en golvyta med tak över huvudet där jag kan sova (där så krävs).
Om jag sedan kan få fortbildning, social gemenskap med mina "kollegor"/vänner så är jag MER än nöjd! Jag VET att det finns andra sätt att motiveras än cash och som dessutom ger något tillbaks till verksamheten som sådan (mc-fortbildning)!
Men smaken är som baken, delad, och jag har, till skillnad mot många andra instruktörer, en social situation som gör att jag kan prioritera på ett enklare sätt. Dvs. har man familj/barn/hus mm. så slits man mellan fler åtaganden än om man, som jag, är singel!
Vår käre vän, Torstein, sa ett par kloka ord en gång
nämligen följande:
CITAT:
Prioritetsordningen hos instruktörerna SKALL vara:
1. Familjen / vänner
2. Arbetet
3. SMC
SLUT CITAT
Vad Torstein menade med detta var inte bokstavligt att SMC MÅSTE komma på 3:e plats men att familjen / vännerna MÅSTE komma på första plats om allt skall fungera i längden och att i den mån man har arbete MÅSTE det komma före SMC eftersom det är en förutsättning (för de flesta) för att ha råd att hålla på med det vi som instr. gör. För verksamheten bygger på vårat idéella engagemang, punkt!
Mvh!
// Niklas