Onsdag 6 augusti
Än bättre hojvägar
Några lätta regndroppar föll på våra tältdukar under morgontimmarna och när vi klev ut och såg de låga molnen så blev vi inte förvånade. Lite tråkigt att det inte var sol även denna dag, särskilt som vi befann oss i Geiranger, men vädret kan vi inte påverka direkt så det var bara att gilla läget. När tälten fälldes och rullades ihop så var de mer gröna av blött gårdagsklippt gräs än deras ursprungliga färg.
Frukost i form av havregrynsgröt lagades och inmundigades utan problem. Gasolen jag köpte i Mora behövdes ännu inte användas – det är märkligt hur länge 230 gr gasol faktiskt räcker, sommartid.
Vi begav oss iväg uppför serpentinvägen från byn och åter rätt in i dimman. Denna gång var det riktig dimma och inte någon brandrök. Sikten var på flera platser näst intill obefintlig och det var rått och lite kallt.
View attachment 7157
Uppe på vägens högsta punkt kom också något regn på visiren. Vägen som slingrar sig här uppe är ganska mäktig att köra på, och det hade varit roligare om solen hade visat sig så vi fått se naturen runt omkring oss. Som jag minns det från förra årets Norgetur var det lite av en hisnande känsla att köra här, med några branta sluttningar nära vägen.
Jag valde att inte använda öronpropparna första körpasset och när V-Stromen fick jobba på 1:an´s och 2-an´s växel uppför de branta vägarna så hördes ett tråkigt ljud. Jag flyttade runt huvudet i olika positioner och till slut lokaliserade jag det läskiga ljudet till kedjan och gissade att den behövde sig en justering. Livslängden började ju gå mot sitt slut för den, och den kom tydligen i svängningar vilket förmodligen orsakade skramlet.
Nu gick färden långsamt framåt och vi tog oss upp mot Dalsnibba. Även om vi hade hyfsad sikt nedanför berget så insåg vi att det inte var någon idé att köra upp på det, eftersom vi ändå inte skulle få se särskilt mycket genom det tjocka ”duntäcket”.
Vid Langevatn svängde vi söderut in på väg 15 och sträckkörde till Stryn där vi pausade för lunchintag och denna gång provade vi thaimat hos en glad gutt och några ”nya” norska medborgare som hade en servering i ett sidoöppet tält. Det smakade bra om än att det var lite snålt på faten. Och om maten för en gång skull var hyfsat billig så tog gutten bra betalt för burkvattnet... Säg den glädje som varar ;-)
Nere vid Innvikfjorden låg vattnets yta likt en spegels och vid Loen och Olden i vikens innersta del fick vi se riktigt vackra vyer och det var en ganska trevlig väg med en skapligt brant stigning när vi lämnade fjorden!
View attachment 7158
På toppen av berget fick vi för första, och definitivt inte sista, gången denna resa bekanta oss med de lokala fårskallarna. Alltså fåren menar jag – de stod helt nära vägen och 1200-föraren blev nog tvungen att bromsa in för att inte riskera att kollidera med dem.
Sedan bar det av nerför och även då skramlade kedjan betänkligt och i Byrkjelo när det var dags för bränslepåfyllning fick sig kedjan en uppsträckning! Lite smörja på det och efter en kopp kaffe med bulle var det dags att åter grensla våra äventyrsmaskiner. 18 l på 35,6 mil ger 0,5 l/mil och det är säkert rimligt.
Vi körde åter ett stycke på E39 och i Skei tog vi in på den mindre väg 5. Efter en titt på trippmätarens siffror över totalt körda antal mil kände jag en viss stress över att vi inte hunnit längre än vi gjort och i Sogndal konfererade vi tillsammans beträffande färdens vidare utveckling över en kopp kaffe. Beslutet var ganska enkelt, vi väljer den kortare vägen, dvs. Rutt B. Hur roligt det än är att köra hoj i Norge, även om vi inte har bråttom och hur fint väder vi än har konstaterade vi att våra (faktiskt otränade) kroppar kanske inte orkar köra hur långt och hur länge som helst.
Vi hade en plan om att nå ända fram till Hol under eftermiddagen och insåg nog inte riktigt hur långt det faktiskt är dit.
Ner mot Kaupanger och vidare till Mannheller där en färja tog oss över till Fodnes. Här väntade något som vi inte var beredda på; en tunnel. Och inte vilken tunnel som helst... på skylten innan tunneln trodde jag inte mina ögon, för där stod ”Laerdalstunnelen 24 km”. 2,4 mil!? Wow... nu skulle vi nog komma att sättas på prov. Att köra i en tunnel är egentligen ingen svårighet alls, fast ändå finns där en lite underlig känsla, av att det blir kallt och det är mörkt och det är långt innan man får se dagsljus igen. Denna tunnel var dock försedd med ett blått ”ljusfenomen” var 6:e km och det var trevligt! Det dröjde oss ca. 25 min att på den nästan spikraka vägen komma igenom berget och köra ut på andra sidan ner mot Aurland.
View attachment 7159
Synen som väntade oss var återigen bedårande vacker och när vi kört förbi fjorden så började en mäktig klättring som vi inte skådat tidigare. Vi låg efter en buss och kanske 3-4 personbilar. Det var stört omöjligt att köra om och efter en stund insåg jag att det var nog bra det, för nu hann jag titta ut över den härliga vyn över fjorden emellanåt och se hur vi kom allt längre upp mot fjälltrakterna. Vi såg får som låg i tunnelöppningarna, det var bitvis dålig väg och åtminstone jag frös ordentligt vid några tillfällen.
Väl uppe på Hallingskarvet var det klarblå himmel och fina lagom kurviga vägar att gasa på lite för den som önskar. Vi passerade små sjöar, en damm, ett kraftverk och ett och annat får som betade vid sidan av vägen. Vid en paus mitt på Hallingen pratade vi med en norrman som varit på tur med sin fru och givetvis hade han fiskespöt i handen. De hade vandrat ganska många km för att komma till en liten sjö där han dragit upp 5-6 fina öringar som skulle bli goda att äta, förtalte han glatt.
Milen avverkades i maklig takt och det blev allt kallare och vi började ana en skymning i horisonten.
View attachment 7160
Ska inte vägen börja gå nerför snart, så vi får lite värme!? tänkte vi. Ja, jo, det gjorde den lite grann men inte ner till en varmare dal utan till slut kom vi fram till Hol och kl. visade 20.45. Vis av tidigare erfarenhet om vandrarhems öppettider var vi lite stressade av att hitta fram innan de stängde för kvällen. Men ingen skylt om att något vandrarhem fanns i närheten. Vid en gammal träkyrka stannade vi och där stod en kommunbil med en kvinna vid ratten och jag stegade fram och frågade om det finns någon camping i Hol?
-Nej, det gör det inte, hördes kvinnans stämma ljuda på klingande småländska! Men det finns en camping i Geilo 15 km längre bort. (Hon kommer från Kalmar och arbetade som hemtjänstassistent under sommaren. Vi tackar för upplysningen om camping i Geilo!)
Jaha minsann, det var inte särdeles bra för oss eftersom vi nu hade endast 12 min på oss innan klockans visare nådde fram till 21.00. I vilket fall hade vi inget annat val än att gasa på för att chansa på att det var öppet en längre stund än vad vi gissade. Men vad händer...?! Johodå, rätt som det är så tar det tvärstopp! Ja, inte på maskinerna vi kör såklart, men ett trafikljus vid ett vägarbete gör att våra planer tycktes grusas en gång för alla, och jag såg framför mig hur vi långt in på kvällen skulle bli tvungna att leta som galningar för att hitta en bra plats i naturen att campa på. Och så montera ihop tälten, och laga mat, och sedan krypa ner i en kall sovsäck... brrr... Ingen upplyftande tanke alls.
Det slog om till grönt och 21.10 kom vi så fram till Geilo och körde direkt till campingen, där dörren till receptionen verkade stå på vid gavel... Är det sant? Ja ta mig tusan, de stängde inte förrän 22.00! Jippie...! Glad i hågen frågade jag efter tältplats, och det finns det sa den glada och servicevänliga killen. Men reskamraten som nu kommit in avgjorde snabbt att det blir inte tal om tältning i natt, finns det plats i vandrarhemmet?
-Javisst, ni får rum nr 1, hörde vi gutten meddela
Ojoj, det var sannerligen en Lisa för själen att få komma in i värme, och att laga Bullen´s korv med pulvermos i kastrull på spis kändes extra bra denna kylslagna kväll.
Att få duscha känns nästan alltid väldigt skönt och denna gången var det nästan lite av en lyxkänsla, faktiskt. I säng (4 bäddar att välja på) och kamraten drog först en lättnadens suck och därefter startade kvällspasset för timmermannen, i ryggläge ;-) Själv lyckades jag inte få många timmar med John Blund´s grus i ögonen, men det var ingen skillnad mot tidigare nätter och jag började tydligen vänja mig vid 5 timmars sömn per natt. Nåja, kanske inte bli van, men jag klarade det utan problem.
Summering av Dag 5:
38,5 avklarade mil.
Kedjeissue, fårskallar på vägen, en lång tunnel, en hel del kyla och framför allt lyckan med öppen campingreception sammanfattar denna långa dag.
