Problemet i svenska trafiksäkerhetsarbetet är, att arbetet bedrivs hos vägverket och andra organisationer av ideologer (säkerhetstalibaner), som har tappat helhetssynen, med ändå driver fram sin position med hänsynslöst brutalitet.
Generellt är det riktigt, att vägar med skiljade körriktningar dvs. motorvägar) är säkrast. Men det är omöjligt att ersätta samtliga vägar med motorvägar.
Eftersom det är omöjligt, överför säkerhetsfanatikerna sina ideer med separerade körfälten på vanliga vägar. Här börjar feltänkandet.
Bilar, motorcyklar i sig är sporobundna trafikmedel, och däför finns krockrisk överallt, där man t.e. inte separera körfälten eller förhindra avåkningar. När man separera körfälten, blir det påkörningar på separatören. Det ligger i naturen.
Vill man ha fler spårbundna trafikmedel, då borde man inte sätta upp mitträcken, utan bygga järnvägar och spårvägar, i stället för att förse
körfälten med vajeräcken eller räfflor på sidorna och inte lämna plats för andra trafikanter än bilar.
När man förverkliga den här ideolgien, då glömmer man undan samtliga
andra synpunkter som bilder ett bra säkerhetsarbete:
1). Inga hinder på eller i närheten av vägen
Det finns goda 70vägar, som blev 70vägar, eftersom en bergkant står nära körbanan. Ett avstånd av en, två meter anses som farligt.
Men en vajeräcke, som står bara 30 cm ifrån körfält mitt på vägen är mycket farligare. Ändå får man köra 100 eller 110 km/h på sådana vägar. Vägverket anser den situation däremot som trafiksäkrare! Och säkrare är det inte.
2). Separera långsamma trafikanter från de, som kör fortare
Tidigare breda riksvägar kunde användas av alla slags trafikanter. Lågsammere personer höll sig till den breda högerremsan. Omkörningar kunde genomföras på fler ställen än i dag, om trafiken tillät detta.
Långsam trafik var avskilt från fortare trafiken, men på 2+1-vägar pressas samtliga trafikanter ihop på mest samma körfältet.
Att HPV Sweden i sitt brev till infrastrukturministern hänvisar till den smala vägrenen, tycker jag är felaktig. Eftersom det handlar inte om körfält eller körbana, utan en vägren och borde inte användas till trampcykling, moppeåkning eller promenad.
Även om man är långsam, då behövs säkerhetsavstand till vägkanten
(i bilden är den plåträcken) och övriga trafiken. Bra avstånd är 80 cm till 1 meter. Och detta uppnår en cyklist bara, när han använder vägbanan, dvs kör i mitten.
För litet säkerhetsavstånd, det gäller även vänstra körfältet på sträckor med två banor. Vänstra körfältet brukar vara avsmalat ganska kraftigt.
Vägmiljön ska dessutom utformas, att den är användningsäker och inte tillför skador, om en trafikant på någon aledning kommer att köra av körfältet.
Vajreräcken präsenterar hela motsatsen: De river upp bilar, river upp lastbilarnas dieseltankar med dieselutsläpp som följd. Vajeräcken är en trafikfara i sig.
Själv känner jag mig rädd, när jag kör på vajeräcksvägar. Därför undviker jag sådana sträckor eller sänker hastigheten.
Vajeräckens frangångar i trafikmiljön berodde mest på vägverkets
säkerhetsargumentationer. Men sedan sidoräcken ersätts med farligare
vajreräcken i normala trafikmiljön, är det klart, att pengarfrågan
driver, inte säkerhetsfrågor.
EU krav på sidoräcken är, att dem klarar 13,5 ton vikt vid påkörning.
Vägverkets vajeräcken klarar bara 1,5 ton. En tung lastbil kör bara
över den. Vajeräcken ger ingen säkerhet och borde avskaffas.
Tanken med 2+1-vägarna i sig är inte så dåligt, men i andra länder
som Frankrike har man visat, att man inte har tappat helhetssynen,
bygger säkra vägar utan vajreräcken.
I andra länder satsar man dessutom oxo mycket på att får bort cykeltrafik och bygger cykelvägar parallet vägar, även riksvägar. Jag pendlade under många år B6an mellan Bremen och Hannover (12 mil). Där och på andra ställen fanns redan för 30 åren ordentliga cykelvägar bredvid riksvägen.
Men här lägger man pengar på omläggningen av tillfarter mm vid ombyggandet
till 2+1-vägar. Allt gäller bilar. Det är helt felaktigt.
