sannybo
Member
Hej alla.
Sitter just nu och uppdaterar min hemsida för jag har precis kommit hem efter en tur till Wales.
Sitter och skriver om ett möte jag hade med en gammal man långt uppe i bergen i Snowdonia som faktiskt gör mig lite rörd även nu när jag skriver om det. Kan inte låta bli att kopiera den texten här för att delge er vad man kan råka på när man är ute och åker själv.
Måste bara få berätta om ett av mina många fantastiska möten med människor jag har haft genom åren.
Jag var ute och snurrade i Snowdonia hela dagen. Gps:en hade jag stängt av, jag körde bara dit näsan pekade och där vägarna såg intressanta ut.
På eftermiddagen kändes det som att det var dags att börja dra sig mot campingen igen, jag hade ingen aning om var jag var någonstans eller hur långt bort från campingen jag var.
Stannade till vid ett staket utanför ett jättegammalt hus och skulle starta upp gps:en och ta ut riktningen mot campingen när jag hör en gammal röst säga något. Jag hörde inte riktigt vad rösten sa, men jag kunde uttyda bike i alla fall.
Toppen, tänkte jag. Av alla hus så stannade jag vid ett om innehåller ett stycket gammal grinig gubbe.
Han fortsatte säga något, men jag kunde bara tyda bike hela tiden. Jag ursäktade mig med att jag var från Sverige och tyvärr inte förstod vad han sa. Det visade sig att han hade pratat Walesiska med mig. Han gick fram till sitt garage och öppnade porten och frågade på engelska, do you want to see my bike?
Eftermiddagen var sen, jag hade ingen större lust, men för att vara trevlig så hoppade jag av hojen och gick in i garaget. Där inne stod en gammal BSA av äldre modell.
Den har jag haft sedan den var ny, sa farbrorn
Den har jag och min fru åkt mycket på, sa han. Och vi har varit iväg långt på den också.
Min fru gick bort för två år sedan och nu är jag ensam kvar här på gården, fortsatte han.
Det enda jag har kvar att göra innan jag ska träffa min fru igen är att få den i körbart skick igen.
Titta, sa han och pekade på väggen. Jag har ritat upp hela elschemat så att jag ska komma ihåg hur man kopplar alla el när jag ska sätta ihop den.
Han hade ritat hela elschemat med blyertspenna direkt på väggen.
Vill du komma med in i huset och se på verkstadsböckerna och kartorna från våra resor, frågade han.
Jag som hade bråttom insåg i detta nu att han var en ensam gammal änkeman som bara längtade efter sällskap och att ha någon att prata med en stund. Så bråttom hade jag ju inte, utan jag tackade ja till inbjudan och vi gick in i huset där jag fick en guidad tur och sedan en visning av verkstadshandböcker, fotoalbum och alla inramade bilder på hans fru som fanns i huset.
Sedan tog han fram en gammal kartatlas som man hade i skolan och visade mig var dom hade varit. Dom hade alltså varit i stort sett i hela världen och kört omkring med denna hojen.
Han visade att dom hade varit i Finland och sedan åkt färja över till Stockholm, sedan var det ritat ett rakt streck från Stockholm till Göteborg. Jag pekade lite norr om strecket vid Göteborg och sa att det är där jag bor.
Men då har jag ju nästan varit hemma hos dig, svarade han helt allvarligt.
Jag hade gärna bjudit på en kopp kaffe, sa han men jag har inget hemma. Hemtjänsten kommer inte förrän om några dagar och då har jag kaffe igen.
Det gör inget, svarade jag.. Jag har kaffe ute i packväskan så jag kan bjuda dig på en kopp istället.
Sagt och gjort. Jag hämtade kaffet och satte på stormköket i trädgården och där satt vi och drack kaffe och han berättade om sina resor med sin fru.
Varje gång det kom en eller flera hojar på vägen så frågande han, känner du dom?
Nä, tyvärr inte svarade jag varje gång.
När vi hade fikat klart så tackade han mig för sällskapet och önskade mig en trevlig resa samtidigt tackade jag för gästfriheten och visningen av hojen samt alla berättelser han berättade.
Innan vi sa hej då till varandra så lyckades jag smyga in med min kaffeburk i köket och lämna kvar den där på köksbänken. Hoppas att han hittade den.
Han stod länge vid vägkanten och vinkade efter mig när jag körde därifrån.
Fantastiskt vilka möten man kan råka på när man är ute och åker ensam. Man kan undra om han hade varit lika benägen att ropa in mig om jag hade haft sällskap av flera stycken till.
Jag hoppas att han gör det. Den gamla mannen förtjänar lite sällskap då och då
Sitter just nu och uppdaterar min hemsida för jag har precis kommit hem efter en tur till Wales.
Sitter och skriver om ett möte jag hade med en gammal man långt uppe i bergen i Snowdonia som faktiskt gör mig lite rörd även nu när jag skriver om det. Kan inte låta bli att kopiera den texten här för att delge er vad man kan råka på när man är ute och åker själv.
Måste bara få berätta om ett av mina många fantastiska möten med människor jag har haft genom åren.
Jag var ute och snurrade i Snowdonia hela dagen. Gps:en hade jag stängt av, jag körde bara dit näsan pekade och där vägarna såg intressanta ut.
På eftermiddagen kändes det som att det var dags att börja dra sig mot campingen igen, jag hade ingen aning om var jag var någonstans eller hur långt bort från campingen jag var.
Stannade till vid ett staket utanför ett jättegammalt hus och skulle starta upp gps:en och ta ut riktningen mot campingen när jag hör en gammal röst säga något. Jag hörde inte riktigt vad rösten sa, men jag kunde uttyda bike i alla fall.
Toppen, tänkte jag. Av alla hus så stannade jag vid ett om innehåller ett stycket gammal grinig gubbe.
Han fortsatte säga något, men jag kunde bara tyda bike hela tiden. Jag ursäktade mig med att jag var från Sverige och tyvärr inte förstod vad han sa. Det visade sig att han hade pratat Walesiska med mig. Han gick fram till sitt garage och öppnade porten och frågade på engelska, do you want to see my bike?
Eftermiddagen var sen, jag hade ingen större lust, men för att vara trevlig så hoppade jag av hojen och gick in i garaget. Där inne stod en gammal BSA av äldre modell.
Den har jag haft sedan den var ny, sa farbrorn
Den har jag och min fru åkt mycket på, sa han. Och vi har varit iväg långt på den också.
Min fru gick bort för två år sedan och nu är jag ensam kvar här på gården, fortsatte han.
Det enda jag har kvar att göra innan jag ska träffa min fru igen är att få den i körbart skick igen.
Titta, sa han och pekade på väggen. Jag har ritat upp hela elschemat så att jag ska komma ihåg hur man kopplar alla el när jag ska sätta ihop den.
Han hade ritat hela elschemat med blyertspenna direkt på väggen.
Vill du komma med in i huset och se på verkstadsböckerna och kartorna från våra resor, frågade han.
Jag som hade bråttom insåg i detta nu att han var en ensam gammal änkeman som bara längtade efter sällskap och att ha någon att prata med en stund. Så bråttom hade jag ju inte, utan jag tackade ja till inbjudan och vi gick in i huset där jag fick en guidad tur och sedan en visning av verkstadshandböcker, fotoalbum och alla inramade bilder på hans fru som fanns i huset.
Sedan tog han fram en gammal kartatlas som man hade i skolan och visade mig var dom hade varit. Dom hade alltså varit i stort sett i hela världen och kört omkring med denna hojen.
Han visade att dom hade varit i Finland och sedan åkt färja över till Stockholm, sedan var det ritat ett rakt streck från Stockholm till Göteborg. Jag pekade lite norr om strecket vid Göteborg och sa att det är där jag bor.
Men då har jag ju nästan varit hemma hos dig, svarade han helt allvarligt.
Jag hade gärna bjudit på en kopp kaffe, sa han men jag har inget hemma. Hemtjänsten kommer inte förrän om några dagar och då har jag kaffe igen.
Det gör inget, svarade jag.. Jag har kaffe ute i packväskan så jag kan bjuda dig på en kopp istället.
Sagt och gjort. Jag hämtade kaffet och satte på stormköket i trädgården och där satt vi och drack kaffe och han berättade om sina resor med sin fru.
Varje gång det kom en eller flera hojar på vägen så frågande han, känner du dom?
Nä, tyvärr inte svarade jag varje gång.
När vi hade fikat klart så tackade han mig för sällskapet och önskade mig en trevlig resa samtidigt tackade jag för gästfriheten och visningen av hojen samt alla berättelser han berättade.
Innan vi sa hej då till varandra så lyckades jag smyga in med min kaffeburk i köket och lämna kvar den där på köksbänken. Hoppas att han hittade den.
Han stod länge vid vägkanten och vinkade efter mig när jag körde därifrån.
Fantastiskt vilka möten man kan råka på när man är ute och åker ensam. Man kan undra om han hade varit lika benägen att ropa in mig om jag hade haft sällskap av flera stycken till.
Jag hoppas att han gör det. Den gamla mannen förtjänar lite sällskap då och då