Chopperbyggarn
New member
Du är en jäkel på att skriva må jag säga!! Ser fram emot fortsättningen! Håller med övriga här att många bilder är trevligt att titta på i reportage/reseskildringar.:tummenupp
Anders.J
Anders.J
"See you in HEL!" 2013 Ride report och lite bilder.
- Thread starter Hampe
- Start date
Försökt, men undrar om det kan ha och göra med filtypen. Laddar du upp korrekta normala .jpg filer? Det fungerar ju för de flesta andra bilder i tråden och jag hittar i övrigt inga inställningsproblem. Allt ser rätt ut! Ibland är inte JPG den rätta JPG i bildprogram. Finns olika komprimeringssätt som kan påverka hur en webbserver ser bilden.
Hampe, du får lägga bilderna som inte fungerar här på nån extern bildlagringsplats. http://imgur.com är enkel att använda. Så kan du enkelt länka in bilderna med [img ] sen
Hampe
Skriver massor!
Japp, jag får göra så. Men nu skriver vi lite till så vi blir klara med denna berättelsen. Nya resor väntar!
Pekka står och väntar på oss, filmar när vi glider förbi och går ut bakom oss när vi lämnar kusten söder om Oulo nu börjar diagonala ner genom centrala Finland mot Helsingfors.
Det har ljusnat, livet leker - men det är förvånansvärt mycket trafik ute.
"Sportlovsstart" får vi reda på när vi gör ett mellanstopp för att snacka lite med Pekka. Alla är på väg norrut, till finska fjällen - typ. En ytterligare en nyhet bibringas oss:
E75 spärrad längre söderut på grund av olycka. Bärgning pågår, och omvägen bilarna dirigeras ut på är hyfsat parallell och utan alltför stor tidsspillan.
Ändå något att tänka på. Både för egen del och den aktuella körningen, samt för de olyckliga som plötsligt har helt ändrade förutsättningar att förhålla sig till. Bara så.
Körningen tuffar på. Vi har stor tidsmarginal tack vare effektiv körning och pausmanagement under natten, och kan kosta på oss extrapauser och umgänge med våra följeslagare.
Vi har nämligen fått ytterligare förstärkning i vårt kölvatten:
Harri Hjulgren, hemmahörande i Åbo har dykt upp och hänger på!
Harri är Mr Ironbutt Europe, det går inte att komma runt. Det var han som tog hit konceptet från USA, det var han som körde första körningen i Europa - och det är han som fortsätter att bryta mark.
Han var först att genomföra en 10/10ths på denna sidan Atlanten och turen innefattade besök i
FIN-S-DK-D-A-I-A-D-F-E-F-D-DK-S-FIN.
Den som är intresserad av Europatouring kan klicka på länken:
http://maps.google.fi/maps/ms?ie=UT....254077,17.797852&spn=22.096825,41.044922&z=5
Det var förövrigt just Harri som dök upp på MC-Mässan 13 - på motorcykel!
MC-folket uppmärksammade, så klart...
http://www.mc-folket.se/nyheter/hard-rumpa-fran-finland/
Självklart är vi glada och lite stolta över att ha sådan killar som Pekka och Harri som stöd under körningen, och humöret är på topp.
Forts
Last edited:
Hampe
Skriver massor!
Det känns lite underligt att ligga och nöta asfalt och kämpa med saltsöl på visiret under en körning där man i månader förberett sig på möta halka och mota kyla, men det är bara att anpassa sig.
Benny och jag fortsätter att växeldra, och jag sitter och försöker känna igen landmarken och platser från en totalt väsenskild resa längs samma väg för några år sedan.
2011 startade jag ihop med några andra Finländare uppe vid Nordkapp och drog ner över Laxelv, Kargasniemi, Rovaniemi/Polcirkeln ner längs just denna vägen till södra Finland.
En Saddlesore 1000 - samma distans som vi kör nu, men inofficiellt klassad som en "Icebutt" eftersom vi korsade Polcirkeln under vintermånaderna. Och vilken resa!
Upprepade punkteringar, på olika hojar
hjulbyte i 25 minusgrader, hojar med elproblem, hojar med luftburken fylld med flygsnö och stadig kyla kring -30 åtskilliga timmar i sträck, fortsatta problem med lufttomma hjul...
Så man är glad över den milda temperaturen nu...? Nej, ärligt talat inte.
Jag tar hellre -30 och snö, än saltsöl kring nollan.
Häng med längs samma sträcka som vi kör nu, men i riktig vargavinter - utlyft ur en annan ridereport!
Så detta är en kass körning då...?
Nej nej nej! Alla körningar är bra. Detta är en annan körning!
Andra ingångsvärden, andra förutsättningar, annan mening.
Det gäller att sitta med vaskpannan mellan benen och metodiskt vaska fram guldkornen i det man håller på med - känna glädje i nuet. Bortse från saltlakemarinaden och höja blicken.
Det hjälper bra med stödet från IBA-Finland som anslutit, och när det dyker upp en person vid en busshållplats med en stor skylt på sin sparkstöttning med texten:
"410 km to HEL!"
så ler man inombords och har inga problem alls med underlaget längre.
Killen filmade också:
forts
H
Benny och jag fortsätter att växeldra, och jag sitter och försöker känna igen landmarken och platser från en totalt väsenskild resa längs samma väg för några år sedan.
2011 startade jag ihop med några andra Finländare uppe vid Nordkapp och drog ner över Laxelv, Kargasniemi, Rovaniemi/Polcirkeln ner längs just denna vägen till södra Finland.
En Saddlesore 1000 - samma distans som vi kör nu, men inofficiellt klassad som en "Icebutt" eftersom vi korsade Polcirkeln under vintermånaderna. Och vilken resa!
Upprepade punkteringar, på olika hojar
hjulbyte i 25 minusgrader, hojar med elproblem, hojar med luftburken fylld med flygsnö och stadig kyla kring -30 åtskilliga timmar i sträck, fortsatta problem med lufttomma hjul...
Så man är glad över den milda temperaturen nu...? Nej, ärligt talat inte.
Jag tar hellre -30 och snö, än saltsöl kring nollan.
Häng med längs samma sträcka som vi kör nu, men i riktig vargavinter - utlyft ur en annan ridereport!
Så detta är en kass körning då...?
Nej nej nej! Alla körningar är bra. Detta är en annan körning!
Andra ingångsvärden, andra förutsättningar, annan mening.
Det gäller att sitta med vaskpannan mellan benen och metodiskt vaska fram guldkornen i det man håller på med - känna glädje i nuet. Bortse från saltlakemarinaden och höja blicken.
Det hjälper bra med stödet från IBA-Finland som anslutit, och när det dyker upp en person vid en busshållplats med en stor skylt på sin sparkstöttning med texten:
"410 km to HEL!"
så ler man inombords och har inga problem alls med underlaget längre.
Killen filmade också:
forts
H
Last edited:
zappa
New member
Jaha nu blev brosan skrämd, drog säkert iväg någonstans med de där oanvända dubbdäcken... 
Men då är det bara att vänta, fortsättningen kommer men man vet aldrig när.
Förresten Hampe, otroligt bra skrivit som vanligt. Dock har man ju dåligt samvete för att man inte var följebil till er upp till Haparanda...
/Zappa
Men då är det bara att vänta, fortsättningen kommer men man vet aldrig när.
Förresten Hampe, otroligt bra skrivit som vanligt. Dock har man ju dåligt samvete för att man inte var följebil till er upp till Haparanda...
/Zappa
Manne Lorentzon
New member
Det är mycket man missar pga en massa måsten! Jag ser fram emot en rapport av Primusträffen med!
Hampe
Skriver massor!
Ledsen för avbrottet - inte haft två kvartar att lägga till varandra nu den sista tiden. Blir bättring snart./ H
Edit!
Så, då kör vi igen!
...eller snarare: stannar på nytt. Vi utnyttjar det tidsöverskott vi kört på oss under natten på bästa sätt, stannar flera gånger mellan tankningarna - småäter lite av medhavd skaffning, snackar med följetrupperna: korta stopp, 5 eller max 10 minuter, men dom ger nya intryck och glädje inombords.
Och inte.
E 75 fortfarande spärrad längre söderut, innan Jyväskylä. Dödsolycka, får vi reda på nu, och komplicerad bärgning. Det är intensiv mötande trafik tack vare vinterlovsstarten, och sinnena är på topp.
Olyckan skall ha skett i Äänekoski. Ring a bell...? För mig gör det det. Det är omöjligt att inte höra "Äänekoski" eller köra förbi platsen utan att få hemska bilder på näthinnan. Det var här som en långtradare fick sladd på släpet i samband med möte av en buss med skolungdomar på väg till skidsemester.
Illa? Ja, med lass av pappersrullar på så där tonnet styck, så blir det gärna det.
24 av 38 omkom. Pappersrullarna slog in genom fronten på bussen och tumlade igenom bussen i dess fulla längd, och med full kraft...
"För några år sedan" tänkte jag när jag körde förbi, men lite goggling ger vid handen att det var 2004. Snart 10 år sedan. Tänk vad fort vi glömmer.
Eller inte glömmer, snarare: jag har jobbat ett halvt liv i transportsektorn, och kan ibland höra yngre förmågor gnälla över att man har fått bilar stoppade på kaj i Finland på grund av bristande lastsäkring.
"Va faaan - varför skall finnarna vara så djävla griniga med sådant. Det går ju bra i Sverige, då måste det ju funka där med..? Sicken jädra sovjetstat!"
Jag brukar skicka över en länk med lite bilder och referat från olyckan. Det viktiga är att inte glömma. Att hedra de omkomna genom att inte låta samma sak hända igen och igen och igen.
Tidspress, pengapress, slentrian, lathet, okunskap - det finns ett stort tryck på att slira med lastsäkringen för landsvägstransporter. Det krävs att fler människor än 24 små änglar och deras anhöriga bryr sig om att hålla grejerna kvar ombord på bilarna...
Ja, så där går tankarna när man är ute och kör. Det är regelbundna quantum leap i associationsbanorna, och får man plötsligt för sig att pausa skeendet och försöka backtracka tankarna: "hur kom jag in på det här?" så får man att göra en stund...
Långdistanskörning på MC är en läkande process, meditation in motion och ibland störs man av att man måste stanna och tanka eller kanske umgås med andra. Men bara för en kort sekund!
I Hirvaskangas är det nämligen dags att säga adjö till Pekka och istället hälsa på Jonkko som stått och väntat på oss.
Jonkko är en genuint trevlig prick som både jag och Benny Bob kört med tidigare, och som tagit oss med på fantastiska äventyr:
Sommar och sol:
Vinter och sol:
Foto: Jonkko Motiv: Hampe Plats: Bommen ut till Nordkappsklippan Tid: Februari 2011...
Nej, alls inte "finvädersåkare" även om det ser ut så på bilderna. Det slår mig nu när jag lägger upp bilderna att det är mer än 60 graders temperaturdifferens mellan dessa två körningar. Jisses!
Lika kul resor, bägge två. Men helt olika.
Dags att dra: avspärrningen för olyckan var faktiskt just här i Hirvaskangas - och släpptes för bara en kvart sedan. Vi har disponerat vår körning perfekt och kan glida ut på E75 igen utan att behöva spilla tid på förbifarter ute i skogen.
Snart nog kommer vi till olycksplatsen. Det syns, och det känns på lukten. Sur, svavelhaltig diesel, svag doft av söt glykol fortfarande, tillsammans en kväljande kombination - speciellt när man vet vad som skett några timmar tidigare. Tack och lov är inte den hemska doften av sammanpressad metall kvar i luften längre. Jag har varit först framme alltför många gånger för att uppskatta den...
Visst funderar man på livets förgänglighet, och varför vissa åker dit medan andra skonas. Gång på gång. När man kör så mycket som jag gör så ser man mycket. Klassiska felbeteenden i trafiken - ibland bevittnar man hur en situation byggs upp, steg för steg, brick on brick under det att de inblandade verkar befinna sig någon annanstans, helt omedvetna om vad dom håller på med. Oftast reder någon av dem ut situationen i sista stund, men ibland...
forts
Edit!
Så, då kör vi igen!
...eller snarare: stannar på nytt. Vi utnyttjar det tidsöverskott vi kört på oss under natten på bästa sätt, stannar flera gånger mellan tankningarna - småäter lite av medhavd skaffning, snackar med följetrupperna: korta stopp, 5 eller max 10 minuter, men dom ger nya intryck och glädje inombords.
Och inte.
E 75 fortfarande spärrad längre söderut, innan Jyväskylä. Dödsolycka, får vi reda på nu, och komplicerad bärgning. Det är intensiv mötande trafik tack vare vinterlovsstarten, och sinnena är på topp.
Olyckan skall ha skett i Äänekoski. Ring a bell...? För mig gör det det. Det är omöjligt att inte höra "Äänekoski" eller köra förbi platsen utan att få hemska bilder på näthinnan. Det var här som en långtradare fick sladd på släpet i samband med möte av en buss med skolungdomar på väg till skidsemester.
Illa? Ja, med lass av pappersrullar på så där tonnet styck, så blir det gärna det.
24 av 38 omkom. Pappersrullarna slog in genom fronten på bussen och tumlade igenom bussen i dess fulla längd, och med full kraft...
"För några år sedan" tänkte jag när jag körde förbi, men lite goggling ger vid handen att det var 2004. Snart 10 år sedan. Tänk vad fort vi glömmer.
Eller inte glömmer, snarare: jag har jobbat ett halvt liv i transportsektorn, och kan ibland höra yngre förmågor gnälla över att man har fått bilar stoppade på kaj i Finland på grund av bristande lastsäkring.
"Va faaan - varför skall finnarna vara så djävla griniga med sådant. Det går ju bra i Sverige, då måste det ju funka där med..? Sicken jädra sovjetstat!"
Jag brukar skicka över en länk med lite bilder och referat från olyckan. Det viktiga är att inte glömma. Att hedra de omkomna genom att inte låta samma sak hända igen och igen och igen.
Tidspress, pengapress, slentrian, lathet, okunskap - det finns ett stort tryck på att slira med lastsäkringen för landsvägstransporter. Det krävs att fler människor än 24 små änglar och deras anhöriga bryr sig om att hålla grejerna kvar ombord på bilarna...
Ja, så där går tankarna när man är ute och kör. Det är regelbundna quantum leap i associationsbanorna, och får man plötsligt för sig att pausa skeendet och försöka backtracka tankarna: "hur kom jag in på det här?" så får man att göra en stund...
Långdistanskörning på MC är en läkande process, meditation in motion och ibland störs man av att man måste stanna och tanka eller kanske umgås med andra. Men bara för en kort sekund!
I Hirvaskangas är det nämligen dags att säga adjö till Pekka och istället hälsa på Jonkko som stått och väntat på oss.
Jonkko är en genuint trevlig prick som både jag och Benny Bob kört med tidigare, och som tagit oss med på fantastiska äventyr:
Sommar och sol:
Vinter och sol:
Foto: Jonkko Motiv: Hampe Plats: Bommen ut till Nordkappsklippan Tid: Februari 2011...
Nej, alls inte "finvädersåkare" även om det ser ut så på bilderna. Det slår mig nu när jag lägger upp bilderna att det är mer än 60 graders temperaturdifferens mellan dessa två körningar. Jisses!
Lika kul resor, bägge två. Men helt olika.
Dags att dra: avspärrningen för olyckan var faktiskt just här i Hirvaskangas - och släpptes för bara en kvart sedan. Vi har disponerat vår körning perfekt och kan glida ut på E75 igen utan att behöva spilla tid på förbifarter ute i skogen.
Snart nog kommer vi till olycksplatsen. Det syns, och det känns på lukten. Sur, svavelhaltig diesel, svag doft av söt glykol fortfarande, tillsammans en kväljande kombination - speciellt när man vet vad som skett några timmar tidigare. Tack och lov är inte den hemska doften av sammanpressad metall kvar i luften längre. Jag har varit först framme alltför många gånger för att uppskatta den...
Visst funderar man på livets förgänglighet, och varför vissa åker dit medan andra skonas. Gång på gång. När man kör så mycket som jag gör så ser man mycket. Klassiska felbeteenden i trafiken - ibland bevittnar man hur en situation byggs upp, steg för steg, brick on brick under det att de inblandade verkar befinna sig någon annanstans, helt omedvetna om vad dom håller på med. Oftast reder någon av dem ut situationen i sista stund, men ibland...
forts
Last edited:
Hampe
Skriver massor!
Märkligt nog är det Polisen som får mig på bättre tankar!
Inte först: precis där motorvägen börjar för oss och slutar för dom som är på väg norrut så har man satt upp en bautakontroll. Förmodligen kvardröjande patruller från avspärrningen som passar på att jobba lite förebyggande.
Dom står på vägrenen just där motorvägen slutar och stoppar all trafik.
Nykterhetskontroll, koll av bälten, förmaningar? Säkert.
Två av poliserna vänder sig om och fixerar oss, följer oss med blicken några sekunder.
Lite obehagligt - dom står visserligen på andra sidan vägen, men det är lätt att vända över och jaga ikapp oss.
Vi har inget att dölja, men ändå... Plötsligt slänger bägge poliserna upp nävarna synkront och gör HONNÖR!
Testify! Vi är snabba med att hälsa tillbaka, men våra följefordon som låg lite bakom berättade senare att när dom passerade så stod varenda konstapel i givakt och gjorde honnör åt våra ryggar.
Berusande känsla! Jag är ännu inte säker på hur det kom sig att dom gjorde som dom gjorde - det finns olika förklaringar:
# IBA är MYCKET större i Finland än i Sverige, och vår körning "See you in HEL!" är faktiskt ändå mer uppmärksammad i Finland än i Sverige. Det finns gott om poliser som är IBA-medlemmar.
# Bob Sweden kör en ex Polishoj -kanske identifierade dom den som en sådan och trodde...
# Kanske en kombination av båda ovan - eller också bara genuin överraskning över att se hojar på vintern?
Jag vet inte, men Jonkko och Harri berättar att några av polisbilarna hade snöskotrar på släp: uppdrag att stävja buskörning med snöskoter på otillåtna platser? Troligt att en skoterpolis på vintern dubblerar som MC-polis på vintern? Jag vet inte - det hela är lite av ett mysterium för oss, men just där och då var det en energiboost utan dess like. WOW!
Med den kicken i baken är det lite märkligt när jag plötsligt känner kyla... ...för första gången på hela resan, faktiskt. Inte fryser, men känner kyla. Det kan vara ett varningstecken på att man håller på att tappa krafter, att kroppen inte förmår upprätthålla bubblan som håller kylan borta.
Snabb självcheck, samtidigt som man kollar sig omkring. Hur ser snön ut? Hur kallt är det? Nej, det är inte mig det är fel på. Man ser på naturen och rök från fastigheter att just här är det kallare, ett riktigt köldhål tydligen. Lustigt nog dyker det upp en vägtermometer som bekräftar det jag känner och det man själv resonerat sig fram till; -5,5 grader just här.
Märkligt - bara några få grader under de +-0 ner till -2 vi kört i under hela resan, men det kändes direkt.
Kylan släpper strax efter, men det är en tydlig indikator på att man inte är rustad för speciellt många kallgrader efter så här många timmar i regnställ: jag är rejält fuktig innanför kläderna, precis det man inte vill vara på en vintertur.
Detta sistabenet ner till Helsingfors är strax över 300 km och vi ligger fortfarande före i tidsplanen och vi kostar på oss ett extrastopp för att umgås lite mer med Harri och Jonkko. På avfarten skjuter min hoj ett par gånger, mer än vanligt och uppför sig som om det är bränslebrist. Jag slår om till reserven och passar på att tanka för att få ett slutkvitto för säkerhets skull. Just här, utanför Lahtis så har vi nämligen kört våra fulla 1000 miles! Alltså det som behövs för en godkänd SaddleSore 1000.
Och just därför drar Jonkko med sig ett släp bakom bilen: tanken är att om vi så här dags i körningen inte längre tycker att det är kul att köra, eller upplever att vi inte längre har skärpan som krävs för att köra säkert - så kan vi lasta upp på kärra här och få skjuts ner till färjan. Vi har fortfarande klarat en SS 1000, och vi kommer att hinna med färjan - men behöver inte riskera något i onödan. Säkerheten finns hela tiden med i tanken inom Ironbutt, och totalsträckan vi har att köra är längre än den stipulerade: 1.100 miles, nästan 16 mil "i onödan".
Men så känns det inte. De sista milen känns inte "onödiga" även om det är aptråkig motorväg, och vi har bra koll på oss själva. Den 25 år gamla Suzukin startar fint igen efter hostattacken, och Benny bryr sig inte ens om att tanka för att ta ett "ifallatt-kvitto" för att säkra IBA-distansen. Han kör ju BMW...
Ironiskt nog inträffar resans enda trafikincident strax efter. Jag blir omkörd av en SAAB 9-3. I mitt eget körfält...
Det är motorväg med lite, lite gammal snö och is närmast mittremsan, och denna snö måste vara så farlig att bilisten istället väljer att grensla den streckade linjen och färdas i halva mitt körfält. Jag blir lite överraskad när det dyker upp en bilskärm vid mitt vänstra knä...
Jag styr åt sidan någon meter, dels för att få lite säkerhetsavstånd, men främst för att få lite bättre siktvinkel in i bilen. Är det någon vi känner som driver med oss...?
Nope.
Framåtlutad, krampaktigt kramande ratten och stelt stirrande framåt i den svindlande hastigheten av 102 km/h segar sig människan förbi. Eller, förbi och förbi; när föraren har mig strax bakom sin B-stolpe så "finns jag inte mer" utan bilen svänger in och lägger sig på den plats jag hade alldeles nyss.
Jag är inte helt överraskad av manövern, utan följer mjukt med åt sidan och släpper av så jag hamnar bakom.
Å nu då? Upp och ikapp, drämma kättingen i taket, sparka loss backspeglar och lära människan ett och annat...?
Faktiskt inte. Inte denna gången. 50 år fyllda är jag märkligt nog inte alls tveksam till att brottas med bilar - men inte denna gång. Funderar lite på min (brist på) reaktion, men kommer fram till att det beror på den frid och harmoni jag känner inom mig. Körningen har gått som smort, vi har kunnat tackla de problem vi väntat oss, inte mött några andra oväntade problem, inte kört däcken i smulor, stått ut med saltet - faktiskt haft en riktigt fin körning. Ingen anledning att låta en fåne som denna rubba balansen.
"Men, en liten fuck-you gest i backspegeln...?" Jo, visst - kanske. Kanske, om föraren någon gång hade lyft blicken och tittat bakåt - men inte. Stelt stirrande framåt, totalt okunnig om allt bakom sina egna B-stolpar: Bye-bye min vän - Vaya con Dios: denna gången slapp du ha ihjäl någon utan att ens ha en aning om det...
Inför Helsingfors förorter går Harri upp i ledningen. Han skall ta oss enklaste vägen in till macken där vi tar slutkvittot. Vi hade nog hittat macken ändå: på en refug mitt ute i trafikflödet är det folk och vinkar in oss så det står härliga till!
Det är Timo - ordföranden i Finska IBA, med flera som väntat in oss.
"...and there was much rejoicing"
Tro det eller ej, men jag kostar faktiskt på mig att lyfta V-Powermunstycket nu vid avslutad körning, som en liten larvig belöning till en hoj som gjort ett bra jobb. Jag vet att jag inte är ensam med sådana tramsigheter...
Kort snack, handskakningar, gratulationer - och sedan iväg igen. Timo skall visa vägen till färjan där de andra väntar.
Inte först: precis där motorvägen börjar för oss och slutar för dom som är på väg norrut så har man satt upp en bautakontroll. Förmodligen kvardröjande patruller från avspärrningen som passar på att jobba lite förebyggande.
Dom står på vägrenen just där motorvägen slutar och stoppar all trafik.
Nykterhetskontroll, koll av bälten, förmaningar? Säkert.
Två av poliserna vänder sig om och fixerar oss, följer oss med blicken några sekunder.
Lite obehagligt - dom står visserligen på andra sidan vägen, men det är lätt att vända över och jaga ikapp oss.
Vi har inget att dölja, men ändå... Plötsligt slänger bägge poliserna upp nävarna synkront och gör HONNÖR!
Testify! Vi är snabba med att hälsa tillbaka, men våra följefordon som låg lite bakom berättade senare att när dom passerade så stod varenda konstapel i givakt och gjorde honnör åt våra ryggar.
Berusande känsla! Jag är ännu inte säker på hur det kom sig att dom gjorde som dom gjorde - det finns olika förklaringar:
# IBA är MYCKET större i Finland än i Sverige, och vår körning "See you in HEL!" är faktiskt ändå mer uppmärksammad i Finland än i Sverige. Det finns gott om poliser som är IBA-medlemmar.
# Bob Sweden kör en ex Polishoj -kanske identifierade dom den som en sådan och trodde...
# Kanske en kombination av båda ovan - eller också bara genuin överraskning över att se hojar på vintern?
Jag vet inte, men Jonkko och Harri berättar att några av polisbilarna hade snöskotrar på släp: uppdrag att stävja buskörning med snöskoter på otillåtna platser? Troligt att en skoterpolis på vintern dubblerar som MC-polis på vintern? Jag vet inte - det hela är lite av ett mysterium för oss, men just där och då var det en energiboost utan dess like. WOW!
Med den kicken i baken är det lite märkligt när jag plötsligt känner kyla... ...för första gången på hela resan, faktiskt. Inte fryser, men känner kyla. Det kan vara ett varningstecken på att man håller på att tappa krafter, att kroppen inte förmår upprätthålla bubblan som håller kylan borta.
Snabb självcheck, samtidigt som man kollar sig omkring. Hur ser snön ut? Hur kallt är det? Nej, det är inte mig det är fel på. Man ser på naturen och rök från fastigheter att just här är det kallare, ett riktigt köldhål tydligen. Lustigt nog dyker det upp en vägtermometer som bekräftar det jag känner och det man själv resonerat sig fram till; -5,5 grader just här.
Märkligt - bara några få grader under de +-0 ner till -2 vi kört i under hela resan, men det kändes direkt.
Kylan släpper strax efter, men det är en tydlig indikator på att man inte är rustad för speciellt många kallgrader efter så här många timmar i regnställ: jag är rejält fuktig innanför kläderna, precis det man inte vill vara på en vintertur.
Detta sistabenet ner till Helsingfors är strax över 300 km och vi ligger fortfarande före i tidsplanen och vi kostar på oss ett extrastopp för att umgås lite mer med Harri och Jonkko. På avfarten skjuter min hoj ett par gånger, mer än vanligt och uppför sig som om det är bränslebrist. Jag slår om till reserven och passar på att tanka för att få ett slutkvitto för säkerhets skull. Just här, utanför Lahtis så har vi nämligen kört våra fulla 1000 miles! Alltså det som behövs för en godkänd SaddleSore 1000.
Och just därför drar Jonkko med sig ett släp bakom bilen: tanken är att om vi så här dags i körningen inte längre tycker att det är kul att köra, eller upplever att vi inte längre har skärpan som krävs för att köra säkert - så kan vi lasta upp på kärra här och få skjuts ner till färjan. Vi har fortfarande klarat en SS 1000, och vi kommer att hinna med färjan - men behöver inte riskera något i onödan. Säkerheten finns hela tiden med i tanken inom Ironbutt, och totalsträckan vi har att köra är längre än den stipulerade: 1.100 miles, nästan 16 mil "i onödan".
Men så känns det inte. De sista milen känns inte "onödiga" även om det är aptråkig motorväg, och vi har bra koll på oss själva. Den 25 år gamla Suzukin startar fint igen efter hostattacken, och Benny bryr sig inte ens om att tanka för att ta ett "ifallatt-kvitto" för att säkra IBA-distansen. Han kör ju BMW...
Ironiskt nog inträffar resans enda trafikincident strax efter. Jag blir omkörd av en SAAB 9-3. I mitt eget körfält...
Det är motorväg med lite, lite gammal snö och is närmast mittremsan, och denna snö måste vara så farlig att bilisten istället väljer att grensla den streckade linjen och färdas i halva mitt körfält. Jag blir lite överraskad när det dyker upp en bilskärm vid mitt vänstra knä...
Jag styr åt sidan någon meter, dels för att få lite säkerhetsavstånd, men främst för att få lite bättre siktvinkel in i bilen. Är det någon vi känner som driver med oss...?
Nope.
Framåtlutad, krampaktigt kramande ratten och stelt stirrande framåt i den svindlande hastigheten av 102 km/h segar sig människan förbi. Eller, förbi och förbi; när föraren har mig strax bakom sin B-stolpe så "finns jag inte mer" utan bilen svänger in och lägger sig på den plats jag hade alldeles nyss.
Jag är inte helt överraskad av manövern, utan följer mjukt med åt sidan och släpper av så jag hamnar bakom.
Å nu då? Upp och ikapp, drämma kättingen i taket, sparka loss backspeglar och lära människan ett och annat...?
Faktiskt inte. Inte denna gången. 50 år fyllda är jag märkligt nog inte alls tveksam till att brottas med bilar - men inte denna gång. Funderar lite på min (brist på) reaktion, men kommer fram till att det beror på den frid och harmoni jag känner inom mig. Körningen har gått som smort, vi har kunnat tackla de problem vi väntat oss, inte mött några andra oväntade problem, inte kört däcken i smulor, stått ut med saltet - faktiskt haft en riktigt fin körning. Ingen anledning att låta en fåne som denna rubba balansen.
"Men, en liten fuck-you gest i backspegeln...?" Jo, visst - kanske. Kanske, om föraren någon gång hade lyft blicken och tittat bakåt - men inte. Stelt stirrande framåt, totalt okunnig om allt bakom sina egna B-stolpar: Bye-bye min vän - Vaya con Dios: denna gången slapp du ha ihjäl någon utan att ens ha en aning om det...
Inför Helsingfors förorter går Harri upp i ledningen. Han skall ta oss enklaste vägen in till macken där vi tar slutkvittot. Vi hade nog hittat macken ändå: på en refug mitt ute i trafikflödet är det folk och vinkar in oss så det står härliga till!
Det är Timo - ordföranden i Finska IBA, med flera som väntat in oss.
"...and there was much rejoicing"
Tro det eller ej, men jag kostar faktiskt på mig att lyfta V-Powermunstycket nu vid avslutad körning, som en liten larvig belöning till en hoj som gjort ett bra jobb. Jag vet att jag inte är ensam med sådana tramsigheter...
Kort snack, handskakningar, gratulationer - och sedan iväg igen. Timo skall visa vägen till färjan där de andra väntar.
Last edited:
Hampe
Skriver massor!
...och nu tror jag nog att Timo gör sitt bästa för att ha omkull oss! Kullerstensgator - oldstyle, nedslipade till salsgolvstatus med saltslaskig snö på, märkliga nittiogradare åt både höger och vänster, trafikljus - och när detta inte räcker till: spårvagnsspår i gatan som skall passeras snett när det körfält vi kör i plötsligt upphör. Lätt den mest utmanande körningen på hela dygnet!
Vi kommer fram helskinnade till terminalen, och givetvis står det en välkomstkommitée och väntar på oss.
Vänner, bekanta och andra. Det blir lite Formel1-känsla när vår ordförande klämmer på oss varsin IBA-keps direkt när vi fått hjälmarna av oss. Senast vi var barhuvade var vid Tupos för sådär 8 timmar sedan, men man får väl tillfällen att klia skalpen senare. När sedan tjejerna kommer och vill kramas och pussas känns stjärnstatusen högst påtaglig.
Att det sedan visar sig vara ens egen fru gör inte saken sämre...
Uppställning:
Varg-Olle - världens mest erfarna IBA-medlem bidrar med ytterligare stjärnglans
..."och Kai? Var är Kai?"
Klart att Kai, vår President skall var med på bild!
Lite mer tjôt - det kläms både på de däck jag haft med mig och de däck vi kört på:
Vi är alla förvånade över att däcken inte är mer åtgångna än vad dom är, trots alla barmarksmilen.
Jag startade på ett begagnat, landsvägsdubbat 90/90 x 21 Pirelli MT 21 som kompletteringsdubbades just innan start med skruvdubb från Best-Grip.
Bob Sweden valde att lära sig dubbtekniken från grunden och dubbade egenhändigt upp en omgång däck själv - fram Pirelli MT 21 i dimension 120/80 x 18 (stämmer...?)
Andra förundrades över Bennys "komfortsadel":
och elvisir
Båda faktiskt hemgjorda dom med, även om ingen tror det...
Här är cockpiten på BMWn:
Från vänster: Garmin Zumo 500 med rutt, Garmin 60Csx som back-up och som "färddator", samt den orangea satSpoten som håller kontakten med omvärlden och visar var vi är.
På tanken sitter ett körschema uppklistrat med alla in- och uttider vid våra 6 planerade stopp. Genom att hålla järnkoll på dessa framräknade tider så vet man också hur man ligger till och vad man kan kosta på sig i form av extrastopp och sammanslagna pauser.
På den bild som ligger uppe på 60:an ser man att det totala snittet legat på 75,9 km/h, att vi totalt tillbringat 23 timmar och 7 minuter på vägen och valt att stå stilla under 3 timmar och 27 minuter av denna tid. Vi kom till Helsingfors en halvtimma innan plan, trots rejält med pauser under körningens andra hälft.
Var ligger skillnaden i tid?
Jo, det handlar helt och hållet om däcken. Vi hade planerat konservativt och utgått från 80 km/h om högsta hastighet på barmarken för att inte krascha dubben. När vi såg hur bra dom höll så höjde vi till 85 km/h, och när vi senare insåg att vi inte kommer att få någon direkt snö eller is på denna resa så höjde vi ett snäpp till och började köra efter hastighetsbegränsningen istället.
Så, allt klart? Bara köra ombord på färjan och softa...?
Inte riktigt: det värsta återstår.
Min bror hade vid något tillfälle fört talan för oss alla tre och lovat att vi skulle ställa upp på en striptease ombord för att demonstrera och prata om de kläder vi kört i...
Well well...
Det gick det med, utan att vi repeterat ett smack. Varför inte...? Mja... Lite vidskepelse där faktiskt. Att repa ett uppträdande på en båt man inte vet om man kommer att hinna fram till...? Tack men nej tack - då får man hellre se lite töntig ut på scenen.
Nu då? Hopp och lek..? Nej fan!
Fort tvärs igenom båten iklädda bara kallingarna och med de eländiga sura trasorna i sopsäckar på ryggen. Nu är det årsmöte i Ironbutt Association ombord. Snabbt upp i hytten, mikrodusch, nya kläder och så hinner man vara med på slutklämmen i vart fall.
Fortfarande surfar man på den underbara vågen av körningen man gjort. Ut på båten, tjôta med folk, gemensam middag med hela Ironbuttgänget - liite lurigt att sitta stilla i detta läget, men tröttheten kommer helt enkelt inte i kapp. Efterrätt, och sedan ut på båten igen. Nu är man lite mer anonym, men ansiktena på Benny och mig lyser röda och svullna av ett dygn ute i friska luften. Precis som på en del andra ombord. Fortfarande helskärpt, 30 timmar efter starten. Ja, jag vill nog påstå det. Visserligen har någon vänligheten att påpeka att jag bär min pullover ut och in - med tvättråden stolt fladdrande i vinden, men det skyller jag iskallt på paniken vid ombytet.
Men okay; kanske inte helskärpt längre, bara skönt avslappad efter en härlig körning där allt gick som det skulle.
Strax innan midnatt checkar jag ut - andra får ta ansvaret för att leka "sänka skepp", jag har gjort mig förtjänt av lite sömn.
Hampe
Vi kommer fram helskinnade till terminalen, och givetvis står det en välkomstkommitée och väntar på oss.
Vänner, bekanta och andra. Det blir lite Formel1-känsla när vår ordförande klämmer på oss varsin IBA-keps direkt när vi fått hjälmarna av oss. Senast vi var barhuvade var vid Tupos för sådär 8 timmar sedan, men man får väl tillfällen att klia skalpen senare. När sedan tjejerna kommer och vill kramas och pussas känns stjärnstatusen högst påtaglig.
Att det sedan visar sig vara ens egen fru gör inte saken sämre...
Uppställning:
Varg-Olle - världens mest erfarna IBA-medlem bidrar med ytterligare stjärnglans
..."och Kai? Var är Kai?"
Klart att Kai, vår President skall var med på bild!
Lite mer tjôt - det kläms både på de däck jag haft med mig och de däck vi kört på:
Vi är alla förvånade över att däcken inte är mer åtgångna än vad dom är, trots alla barmarksmilen.
Jag startade på ett begagnat, landsvägsdubbat 90/90 x 21 Pirelli MT 21 som kompletteringsdubbades just innan start med skruvdubb från Best-Grip.
Bob Sweden valde att lära sig dubbtekniken från grunden och dubbade egenhändigt upp en omgång däck själv - fram Pirelli MT 21 i dimension 120/80 x 18 (stämmer...?)
Andra förundrades över Bennys "komfortsadel":
och elvisir
Båda faktiskt hemgjorda dom med, även om ingen tror det...
Här är cockpiten på BMWn:
Från vänster: Garmin Zumo 500 med rutt, Garmin 60Csx som back-up och som "färddator", samt den orangea satSpoten som håller kontakten med omvärlden och visar var vi är.
På tanken sitter ett körschema uppklistrat med alla in- och uttider vid våra 6 planerade stopp. Genom att hålla järnkoll på dessa framräknade tider så vet man också hur man ligger till och vad man kan kosta på sig i form av extrastopp och sammanslagna pauser.
På den bild som ligger uppe på 60:an ser man att det totala snittet legat på 75,9 km/h, att vi totalt tillbringat 23 timmar och 7 minuter på vägen och valt att stå stilla under 3 timmar och 27 minuter av denna tid. Vi kom till Helsingfors en halvtimma innan plan, trots rejält med pauser under körningens andra hälft.
Var ligger skillnaden i tid?
Jo, det handlar helt och hållet om däcken. Vi hade planerat konservativt och utgått från 80 km/h om högsta hastighet på barmarken för att inte krascha dubben. När vi såg hur bra dom höll så höjde vi till 85 km/h, och när vi senare insåg att vi inte kommer att få någon direkt snö eller is på denna resa så höjde vi ett snäpp till och började köra efter hastighetsbegränsningen istället.
Så, allt klart? Bara köra ombord på färjan och softa...?
Inte riktigt: det värsta återstår.
Min bror hade vid något tillfälle fört talan för oss alla tre och lovat att vi skulle ställa upp på en striptease ombord för att demonstrera och prata om de kläder vi kört i...
Well well...
Det gick det med, utan att vi repeterat ett smack. Varför inte...? Mja... Lite vidskepelse där faktiskt. Att repa ett uppträdande på en båt man inte vet om man kommer att hinna fram till...? Tack men nej tack - då får man hellre se lite töntig ut på scenen.
Nu då? Hopp och lek..? Nej fan!
Fort tvärs igenom båten iklädda bara kallingarna och med de eländiga sura trasorna i sopsäckar på ryggen. Nu är det årsmöte i Ironbutt Association ombord. Snabbt upp i hytten, mikrodusch, nya kläder och så hinner man vara med på slutklämmen i vart fall.
Fortfarande surfar man på den underbara vågen av körningen man gjort. Ut på båten, tjôta med folk, gemensam middag med hela Ironbuttgänget - liite lurigt att sitta stilla i detta läget, men tröttheten kommer helt enkelt inte i kapp. Efterrätt, och sedan ut på båten igen. Nu är man lite mer anonym, men ansiktena på Benny och mig lyser röda och svullna av ett dygn ute i friska luften. Precis som på en del andra ombord. Fortfarande helskärpt, 30 timmar efter starten. Ja, jag vill nog påstå det. Visserligen har någon vänligheten att påpeka att jag bär min pullover ut och in - med tvättråden stolt fladdrande i vinden, men det skyller jag iskallt på paniken vid ombytet.
Men okay; kanske inte helskärpt längre, bara skönt avslappad efter en härlig körning där allt gick som det skulle.
Strax innan midnatt checkar jag ut - andra får ta ansvaret för att leka "sänka skepp", jag har gjort mig förtjänt av lite sömn.
Hampe
Last edited:
Manne Lorentzon
New member
Bra rapporterat i vanlig ordning Hampe!
Hampe
Skriver massor!
Eftersnack
Varför? Varför gör man en sådan här sak?
Ja, det är faktiskt inte så svårt att förklara:
Vi är bägge genuint och barnsligt förtjusta i att köra motorcykel. Vi brukar inte ha problem att komma på anledningar. Vi gillar dessutom utmaningar, vi gillar att sträcka oss själva och materialet vi använder.
Det som blev "See you in HEL!" har som sagt legat och jäst i flera år, men nu blev den av.
...och vi har fler körningar på "att göra-listan!
Det vi vill ha sagt med denna körningen är... ...massor.
# Det går alldeles utmärkt att köra hoj på vintern.
Lite andra förutsättningar, men det funkar fint.
Vansinnigt spännande med allt man skall hålla reda på när man tar det till den nivån vi gjorde nu, men i grund och botten skiljer inte vår resa sig något direkt från en behaglig vårvintertur hemma i det egna landskapet. Samma saker att hålla koll på, samma krav på fungerande klädsel, däck etc etc.
Hur blev det?
Ja, någon reklamfilm för vita vidder och strålande piloter i pudersnö blev det inte direkt. Snarare precis tvärt om - bitvis vidriga förutsättningar i äckligt saltsöl. Men det går att köra i sådant väder också!
Lite av det roliga försvinner - men ersätts av den där värmande känslan att man lyckats resa sig över omständigheterna och genomfört något.
Vi upplever att vi nått fram - det finns sedan tidigare många som kör hoj på vintern. Vi är övertygade att vi sått frön hos fler förare: det är roligt och utvecklande att köra motorcykel på vintern!
Tänk inte "MC-säsong" Tänk MC-säsonger! Det finns tre tydligt definierade MC-säsonger: vår och höst är den första och faktiskt den längsta, vinter är den näst längsta och den traditionella "sommarsäsongen" faktiskt den kortaste. Ibland bara några veckor - och då inte ens några sammanhängande veckor...
Genom att klä sig bara lite annorlunda kan man mycket bättre utnyttja våren + hösten och hitta stor glädje och njutning där. Speciellt hösten är väldigt förbisedd som MC-säsong.
Känner man sig sedan redo att ge sig ut och köra hoj på vintern så öppnar sig ett helt nytt landskap. Pröva på! Köp något gammalt härke för några tusen och pröva dig fram! Det finns gott om vinterträffar också för den som vill prova en ny dimension av MC-livet.
Mer då?
# Ironbuttande handlar inte om vansinnestempo.
En del lever fortfarande i vanföreställningen att en Ironbuttkörning innebär idiotkörning i högt tempo. Inget kunde vara mer fel. Vi tänkte att om vi drar igenom en uppmärksammad körning mitt i vintern, -20 grader och med dubbdäck på is så borde kanske ytterligare några få klart för sig att det inte är frågan om några vansinneshastigheter...?
Hur gick det då...?
Ja, först var vi ju besvikna på väder och väglag - men när vi kommit halvvägs och fortfarande hade dubb kvar så skiftade vi fokus lite: "Om man kan köra en Ironbuttkörning i 177 mil på barmark och fortfarande ha alla dubben kvar i behåll, raka och fina så kanske ytterligare några får klart för sig att det inte handlar om vansinneshastigheter?
(Alla som nu drar en parallell med sina dubbdäck på bilen som håller säsong efter säsong kan sluta med det. Dubbade MC-däck är något helt annat.)
Ironbuttkörningar handlar om planering och om genomförande. Vi hade åtskilliga säkerhetsplattformar inbyggda i körningen, och hade dessutom fantastiskt bra stöd av IBA Finland.
Är vår körning mindre värd för att vi hade följebil och tidvis till och med skamkärra tillgänglig?
Det får var och en tycka vad dom vill om. Ironbuttkörningar handlar om säker långdistanskörning, och följebilar hör sannerligen inte till det vanliga hos oss. Men, det gör inte körning vintertid heller, speciellt inte när man vänder ner bara någon timmes körning från Polcirkeln. Vid -25 hade jag varit tacksam att veta att någon täcker min rygg när det börjar gå galet.
"Men, varför denna sanslöst långa berättelse...?"
Jo, det finns en tanke där med. Jag ser många som skakar på huvudet och inte förstår sig på våra långa resor. Dom ser det som ett lidande - och jag kan knappast ändra andras uppfattning.
Men, jag vill visa hur vi som håller på med denna typ av körning upplever det.
Det är inte tråkigt. Det händer saker hela tiden, på vägen, bredvid vägen, när man stannar, när man går på långpromenad i sina egna tankebanor.
Jag vet inte var skillnaden ligger mellan oss som gillar utsträckta körpass och mer normala människor, men jag har lärt känna så många nya människor som har samma känsla för gargantoida körningar och jag trivs bra i deras sällskap. Jag kan köra tillsammans med någon nyvunnen bekantskap i timmar, men när vi stannar så händer det att vi bägge kommenterar precis samma obetydliga händelse eller iakttagelse som kan ligga 20 mil tillbaka.
Kanske inte en själarnas gemenskap, men det är intressant att träffa folk fångar samma saker som en själv, även om dom har helt annan bakgrund, ålder, ursprung - allt.
Köra långt är en glädje för mig.
Till och med på den av andra så förhatliga Autobahn. För mig är det en lisa att få korsa Tyskland och bara njuta av hur smidig trafikapparaten fungerar, samspelet mellan trafikanter, hänsynstagandet. Det är avkopplande att bara se sig omkring. Och! Det händer grejer där med:
Hela tiden!
Nej, jag är inte ute efter att alla skall bli Ironbuttare. Men till er som vi väckt nyfiken hos: pröva gärna på det!
Det är en helt ny värld att upptäcka där ute...
Hampe
Varför? Varför gör man en sådan här sak?
Ja, det är faktiskt inte så svårt att förklara:
Vi är bägge genuint och barnsligt förtjusta i att köra motorcykel. Vi brukar inte ha problem att komma på anledningar. Vi gillar dessutom utmaningar, vi gillar att sträcka oss själva och materialet vi använder.
Det som blev "See you in HEL!" har som sagt legat och jäst i flera år, men nu blev den av.
...och vi har fler körningar på "att göra-listan!
Det vi vill ha sagt med denna körningen är... ...massor.
# Det går alldeles utmärkt att köra hoj på vintern.
Lite andra förutsättningar, men det funkar fint.
Vansinnigt spännande med allt man skall hålla reda på när man tar det till den nivån vi gjorde nu, men i grund och botten skiljer inte vår resa sig något direkt från en behaglig vårvintertur hemma i det egna landskapet. Samma saker att hålla koll på, samma krav på fungerande klädsel, däck etc etc.
Hur blev det?
Ja, någon reklamfilm för vita vidder och strålande piloter i pudersnö blev det inte direkt. Snarare precis tvärt om - bitvis vidriga förutsättningar i äckligt saltsöl. Men det går att köra i sådant väder också!
Lite av det roliga försvinner - men ersätts av den där värmande känslan att man lyckats resa sig över omständigheterna och genomfört något.
Vi upplever att vi nått fram - det finns sedan tidigare många som kör hoj på vintern. Vi är övertygade att vi sått frön hos fler förare: det är roligt och utvecklande att köra motorcykel på vintern!
Tänk inte "MC-säsong" Tänk MC-säsonger! Det finns tre tydligt definierade MC-säsonger: vår och höst är den första och faktiskt den längsta, vinter är den näst längsta och den traditionella "sommarsäsongen" faktiskt den kortaste. Ibland bara några veckor - och då inte ens några sammanhängande veckor...
Genom att klä sig bara lite annorlunda kan man mycket bättre utnyttja våren + hösten och hitta stor glädje och njutning där. Speciellt hösten är väldigt förbisedd som MC-säsong.
Känner man sig sedan redo att ge sig ut och köra hoj på vintern så öppnar sig ett helt nytt landskap. Pröva på! Köp något gammalt härke för några tusen och pröva dig fram! Det finns gott om vinterträffar också för den som vill prova en ny dimension av MC-livet.
Mer då?
# Ironbuttande handlar inte om vansinnestempo.
En del lever fortfarande i vanföreställningen att en Ironbuttkörning innebär idiotkörning i högt tempo. Inget kunde vara mer fel. Vi tänkte att om vi drar igenom en uppmärksammad körning mitt i vintern, -20 grader och med dubbdäck på is så borde kanske ytterligare några få klart för sig att det inte är frågan om några vansinneshastigheter...?
Hur gick det då...?
Ja, först var vi ju besvikna på väder och väglag - men när vi kommit halvvägs och fortfarande hade dubb kvar så skiftade vi fokus lite: "Om man kan köra en Ironbuttkörning i 177 mil på barmark och fortfarande ha alla dubben kvar i behåll, raka och fina så kanske ytterligare några får klart för sig att det inte handlar om vansinneshastigheter?
(Alla som nu drar en parallell med sina dubbdäck på bilen som håller säsong efter säsong kan sluta med det. Dubbade MC-däck är något helt annat.)
Ironbuttkörningar handlar om planering och om genomförande. Vi hade åtskilliga säkerhetsplattformar inbyggda i körningen, och hade dessutom fantastiskt bra stöd av IBA Finland.
Är vår körning mindre värd för att vi hade följebil och tidvis till och med skamkärra tillgänglig?
Det får var och en tycka vad dom vill om. Ironbuttkörningar handlar om säker långdistanskörning, och följebilar hör sannerligen inte till det vanliga hos oss. Men, det gör inte körning vintertid heller, speciellt inte när man vänder ner bara någon timmes körning från Polcirkeln. Vid -25 hade jag varit tacksam att veta att någon täcker min rygg när det börjar gå galet.
"Men, varför denna sanslöst långa berättelse...?"
Jo, det finns en tanke där med. Jag ser många som skakar på huvudet och inte förstår sig på våra långa resor. Dom ser det som ett lidande - och jag kan knappast ändra andras uppfattning.
Men, jag vill visa hur vi som håller på med denna typ av körning upplever det.
Det är inte tråkigt. Det händer saker hela tiden, på vägen, bredvid vägen, när man stannar, när man går på långpromenad i sina egna tankebanor.
Jag vet inte var skillnaden ligger mellan oss som gillar utsträckta körpass och mer normala människor, men jag har lärt känna så många nya människor som har samma känsla för gargantoida körningar och jag trivs bra i deras sällskap. Jag kan köra tillsammans med någon nyvunnen bekantskap i timmar, men när vi stannar så händer det att vi bägge kommenterar precis samma obetydliga händelse eller iakttagelse som kan ligga 20 mil tillbaka.
Kanske inte en själarnas gemenskap, men det är intressant att träffa folk fångar samma saker som en själv, även om dom har helt annan bakgrund, ålder, ursprung - allt.
Köra långt är en glädje för mig.
Till och med på den av andra så förhatliga Autobahn. För mig är det en lisa att få korsa Tyskland och bara njuta av hur smidig trafikapparaten fungerar, samspelet mellan trafikanter, hänsynstagandet. Det är avkopplande att bara se sig omkring. Och! Det händer grejer där med:
Hela tiden!
Nej, jag är inte ute efter att alla skall bli Ironbuttare. Men till er som vi väckt nyfiken hos: pröva gärna på det!
Det är en helt ny värld att upptäcka där ute...
Hampe
Chopperbyggarn
New member
Snyggt skrivet hampe!
Förstår precis vad du menar med att man inte vill stanna mer än nödvändigt när man har fått in den där mediterande känslan i körningen och bara matar mil efter mil!!
Har dock inte erfarenheten av detta när det gäller körning vintertid.:tummenupp
Anders.J
Förstår precis vad du menar med att man inte vill stanna mer än nödvändigt när man har fått in den där mediterande känslan i körningen och bara matar mil efter mil!!
Har dock inte erfarenheten av detta när det gäller körning vintertid.:tummenupp
Anders.J
