"See you in HEL!" 2013 Ride report och lite bilder.

[Hampe]

Hur kommer man på en sådan här idé, egentligen...?

Tja, den har varit på tapeten några gånger, och skulle väl köras "nångång".

Bob Sweden och jag utgör "eventsektionen" på svenska delen av Ironbutt Association så det är liksom meningen att vi skall komma upp med tokiga förslag som en normal styrelse sedan skall förkasta.
Men, Ironbutt Association är ingen vanlig förening, och därför finns det utrymme för sådan här resor: Bob Sweden och jag bodde in oss på ett Formule 1-rum i Tyskland
View attachment 5510
inför starten på 2012 års "German Butt Rally" och plötsligt slog blixten ner i rummet: (det är det man ser på bilden)

"Ett namn! Vi har ett namn!"
View attachment 5511


Själva turen hade vi alltså sedan tidigare, men nu hade vi plötsligt ett slagkraftigt, lagom provocerande namn att marknadsföra körningen under. Bara att köra, alltså.
Lite senare, efter att körningen förankrats och presenterats så går det upp för oss att det även är ett tämligen kompromisslöst namn för oss som skall köra. En rätt fet kostym att fylla...

Men det är så dags då:Vi har redan presenterat körningen för SMC och menar att det kan passa bra att puffa för lite vintertouring nu när SMC fyller 50 år och allt. Projektledare Petra dansar av glädje, och vi två har bara att leverera. Inget annat...
Vi gör så klart vi bara kan att vi kommer att bryta om det blir för tufft med kyla, halka och elände - "säker långdistanskörning" är det vår förening sysslar med. Redan pressreleasen säger detta

http://www.svmc.se/club/HojX_2009/Hoj-X-2013-firar-SMC-50-ar/Se-You-in-HEL/

och vi kommer tillbaka till det gång på gång: ingen press på oss, bara en go' tur i vintersolen.
Yeah right! Vårt önskemål om 10-15 minusgrader för att slippa saltsörja och barmark formligen smälter bort i allt dystrare prognoser dagarna innan start, jag tvingas byta däcksstrategi just inför start och vi lastar slutligen upp för hotellövernattning i Stockholm - bara för att kunna komma till start så utvilade som möjligt.

Lite stel uppställning i avgångshallen

View attachment 5512
Foto: Zappa

tidningsplåtanden och intervjuer som man ärligt talat hade kunnat vara utan just under uppladdning och påklädning. Är allt med? Är allt på? Är allt rätt på...? "Lager-på-lagerprincipen" kräver att man är hyfsat nykter och närvarande under påklädningsprocessen. Vi hade förvisso klätt på oss grunderna ute på hotellet och sedan kört ner till Värtan - men ändå: vissa kläder åkte av, och nu skall dom på igen.

Glada tillrop från den inre kretsen av Ironbuttare som skall med på kryssningen, men även mycket stöd, värme och ärligt intresse från vanliga Hoj-X deltagare. Tack för omtanken och välgångsönskningarna alla ni som var framme till oss. Kanske fick inte alla riktigt den respons ni förtjänade, men minuterna innan start är man hårt strängad och tyvärr inte så mottaglig för chit-chat.

Folk ur styrelsen har varit uppe i serveringen och "provhandlat" för att kolla så kvittona håller som riktigt underlag enligt IBA-standarden - och upptäckt att kassaklockan går 5 minuter efter!
Alltså - för att få önskad starttid 16,00 så skall kvittona stämplas 15:55. Funktionärer från IBA blockerar en hel kassakö i serveringen för att vi skall få gräddfil och komma iväg i tid...

Jag är nu när jag skriver detta tvungen att leta fram kvittot för att veta vad jag egentligen handlade - det är märkligt hur kropp och hjärna kan vara på två olika ställen samtidigt. "Vatten" står det - så bra då... Jag var tydligen redan långt ute på Valhallavägen och brottades med köerna. I tankarna...

Däremot minns jag mycket väl att bror min slår igång hojen redan inne i avgångshallen och kör den ut genom porten. "Det här får jag säkert fan för senare" tänker jag, men är samtidigt glad för att den stollen inte spinner loss med dubben på stengolvet - det hade sett ut det! Ända fram till nästa Hoj-X...

Men säg den glädje som varar!

Uppställning utanför porten för ytterligare fotografering! Klockan går, sekunderna tickar!
Benny Bob lackar ur först och drar, medans jag stannar till för att lämna ett rubrikförslag:

"Snutjag i 177 mil"


Fortsättning följer!






Hampe

 

[zappa]

*skraaaap* Det var bara stolen som drogs fram till skärmen.
*Pys* och där ööpnades drycken!

Färdig för att följa resten av berättelsen...

/Zappa

 

[Hampe]

Detta första ben upp till Hudiksvall har två utropstecken:

Stå stilla så lite som möjligt!
Skona dubben!

Värsta mardrömmen i planeringen har varit just utfarten ur Stockholm. På en fredag eftermiddag. Ur Stockholm; trång trafik, vägarbeten, trafikomläggningar, kollektivtrafikkörfält...
Hur uppskattar man tidsåtgången för sådant? Hela det följande dygnets planering hänger på hur vi tar oss ut ur Stockholm, men att i förväg säga hur lång tid det skall ta är som att sätta svansen på grisen. Innan skinnet är skjutet, typ...

Bara att gasa genom köerna?

Nja - alldeles frånsett självbevarelsedrift och respekt för motorcylisters rykte och IBAs regler om att uppföra sig som en ambassadör för motorcyklism så är det så att fulldubbat på asfalt kräver marginaaaaler i umgänget med andra trafikanter.
"Cutting it fine" med dubbat på gatan brukar sluta med att man ligger och torrsimmar brevid hojen. Sådant sänker snittet...

"Köra ikapp tiden på E4?" Nej! Och det av två anledningar: reglerna tillåter inte hastighetsöverträdelser, samt att vi
måste skona dubben. Vi har satt 90 km/h som max för första benet, och helst lägre än det - vi har ännu inte hunnit köra in dubben helt och hållet, och med så mycket barmark framför oss MÅSTE vi skona dubben för att ha något alls kvar att köra på högre upp i landet.

Vi kör ut ur Stockholm som ett rinnande vatten! Det är sanslöst - GPS-analysen efteråt visar att vi stått stilla endast 3 minuter under hela första benet!
3 minuter! Häng med:
Från terminalen ut Tegeluddsvägen, Lidingövägen, Valhallavägen, Sveavägen, Uppsalavägen - E4 norrgående. 3 minuter stillastående! Lugn och sansad körning, men självklart med körfältsdelning där trafiken stod stilla.
Vi känner redan medans vi kör att det går sensationellt bra, och det är med en berusande känsla man kan kugga i högsta växeln väl ute på good ol' E4. Vi tittar på varandra genom visiren och flinar: "Vad hände egentligen..?"

Sedan börjar svårigheterna. Svårigheterna att hålla farten nere. Man är så hög på adrenalin, så taggad inför uppgiften, så angelägen att göra ett bra jobb att 90km/h känns som lågfartsbanan på en trafikövningsplats. Upp till Arlanda tvingas vi hämta ner hastigheten från 100 km/h gång på gång. Sedan kommer regnet...

Bara lite glest duggregn, men det väcker oss. Det är en skitkörning vi har framför oss. "Göra ett bra jobb" handlar om att stå på kajen i Helsingfors 23 klocktimmar från nu. Då gäller det att hushålla med dubben, och inte bränna av allt man har i en första meningslös tjurrusning innan första tankstoppet. Har vi duggregn redan nu så har vi säkert också underkylt regn någonstans högre upp....

Tankningen i Hudiksvall går geschwinnt och en halv rullkorv slinker ner. Halv...?
Oh yes! Att överäta kan vara ett grundskott mot orken under natten. En "Drivers Dog" extra allt kunde lika gärna heta "Sleepers Dog". Okay, inte lika säljande kanske - men bra mycket närmare sanningen... Klart det känns konstigt att dumpa en halv korv, men erfarenheten säger att det är rätt.

Tvätta av visiren från saltgeggan och på det igen. Stoppet ligger under de 15 minuter vi har avsatt i Hudiksvall, och vi ligger oväntat före i körschemat både in och ut på första stoppet.

Dubben såg överraskande oberörda ut av barmarkskörningen så vi tillåter oss att höja upp tempot till gällande hastighetsgräns.
Fortfarande surfande på vågen av en oväntad bra upptakt på körningen höjer vi oss över geggamojan vi kör i och känner oss starka och snygga.

Flytet fortsätter - Sundsvallspassagen brukar vara ett hellhole på IBA-körningar: lååång sträcka med nedsatt hastighet, rödljus och korsningar samt den där obehagligt farliga blandningen av långresenärer med "ångan uppe" och lokaltrafik med pizzahämtning som främsta fokus. Vi vet att det är vägarbeten nu, dåligt upplyst, gropigt, trafikmarkeringar och konor som "rör sig" när genande släp flyttar runt bland redan luddiga förslag till orientering genom vägarbetet Gud glömde.
Vi vet om allt detta från vår spejare som rapporterat om aktuellt trafikläge längs vägen och rådet att ta det lungt efterlevs.

Korsningen framme vid järnvägsstationen utövar en magisk dragningskraft på en långresenär. Det är Shell, det är Max, det är McDonalds i en korsning där man ALLTID står stilla och väntar. Det är ljust och upplyst, det är värme, det är social interaktion med andra människor - om än bara genom ett "skall det vara plusmeny?"...

Det är minuter förlorade. Fasen vet om jag någonsin i modern tid kört igenom denna frestelsens trekant utan att stanna och handla något...? Nå, denna gång klingar lockropen förgäves - vi har ett högre mål, och vi har ett sanslöst flyt!
Faktum är att man känner sig rejält stärkt av att inte stanna i Sundsvall! Kan bli svårt för turistbyrån att göra en säljande slogan av det uttalandet, men sådana människor brukar vara duktiga på att få till det ändå...

Med bara 23,3 mil till nästa stopp Örnsköldsvik är detta den näst kortaste delsträckan, men den känns kortare ändå. Speciellt när vi susar förbi Härnösand där vi var tvungna att bryta på grund av halka i oktober när vi skulle köra ett generalrep inför "See you in HEL!"

Oh yes! Precis så väl planerad och genomarbetad är denna körningen! Tanken var att köra hela sträckan i ett lågt, simulerat dubbdäckstempo för att få exaCkta passagetider under just våra körförhållanden. Nu sket det sig visserligen rejält när vi tvingades bryta försöket i första ishalkan, men vi hann med att få en hum om vad som skulle krävas på den riktiga "See you in HEL!" -körningen.

Ytterligare tid inkörd upp till Ö-vik, och här är hela 30 minuter avsatt till paus. Kanske för att rätta till kläder eller dra fram förstärkningsplagg, kanske för att skifta något av mina däck - men inget behövs åtgärdas.
Bob Sweden kalasar på medhavd köttsoppa i thermos, och jag som saknar packväskor går in på macken och frågar efter en halv korv. Sådana djur finns inte, så det blir till att ditcha ytterligare en halv måltid. Hå-hå Ja-ja...



Forts.

 

[Skye]

Underhållande i vanlig ordning Hampe!

Undrar om du inte hade klarat att käka hela korvar eftersom kroppen behöver den extra energi för att hålla dig varm längre...

 

[Marie]

Ja att begränsa födointaget vet jag av gammal erfarenhet att är klokt på långkörningar, så må det vara bil eller mc. Det farligaste på långkörningar är c:a 1-1½ timme efter måltid, då blodet går till magen i st f skallen och risken för microsömn blir överhängande....

 

[mats#10]

Trevlig läsning som vanligt, Hampe.
Ser fram emot fortsättningen:tummenupp

 

[Hampe]

Undrar om du inte hade klarat att käka hela korvar eftersom kroppen behöver den extra energi för att hålla dig varm längre...

Alldeles rätt och riktigt! Det drar massor av energi att bara hålla kroppen igång i kylan. Problemet är att vi inte har någon kyla... Trots att klockan är halv elva när vi lämnar Övik bakom oss så är det fortfarande inte minusgrader och dubbarna rasslar käckt mot den svarta asfalten... Vi vet mycket väl att det kommer att frysa på, men vårt stora problem nu är vatten. Vatten och salt. Vatten, salt och smeten som en gång i tiden utgjorde vägbeläggning.

Smutsen på visiren kommer smygande, men går till viss del att styra över när det gäller bilar man kommer ikapp. Man måste inte upp i sprutet och lägga sig och vänta på att komma förbi. Man kan lägga sig på lite avstånd och klippa på när det blir en lucka och bara susa förbi för att minimera tiden i sprutet. Nä, just det. Det kan man ju inte...

Det är ett jädra kryssande mellan pesten och koleran. Gegga ner visiret på nolltid, eller nöta ut dubben i förtid...?
Det ena ger på sin höjd ett extrastopp på någon minut för att tvätta av visiret, det andra betyder (minst) ett 20-minuters stopp för mig att byta till långdubben, och tvärstopp för Bob Sweden som har gått ut på... ...intermediates, typ - och inte har några vassare däck med sig att byta till.

Jag har alltså med mig en komplett uppsättning däck på fälg med rejäla utstick för att tackla snö och is
View attachment 5519
lastad bak på hojen...
View attachment 5520

Smart? Ja, alltså - jag tänker INTE bli stående halvvägs på denna resan med för dåliga däck!

Dagarna innan starten bytte jag strategi och gick ut med mycket mer konservativ landsvägsdubbning:
Begagnat framdäck innan start, innan kompletteringsdubbning:

View attachment 5522

och samma däck efter kompletteringsdubbning med skuvdubb - och faktiskt efter själva körningen.

View attachment 5521

Bakdäcket snåldubbades i kanterna helt och hållet med skruvdubb - det skulle ju ändå inte rulla så långt...

View attachment 5523

Även denna bild tagen efter körningen.

forts

 

[Hampe]

Bob Sweden körde med ett mellanting mellan dessa utstick i Pirellis MT 21
View attachment 5524

Crossdäck på en K1100!

View attachment 5525

Många GS och GSAer som aldrig får uppleva ett sådant mönster...


Anyway - is och snö är inte vårt huvudsakliga problem ännu så länge: det är vatten!
Inne vid vajerräcket samlas här och var stora sjöar av smältvatten som inte kan rinna undan.
För oss är det inga problem att undvika sjösystemen genom att styra undan och balansera ute på kanten.

Men mötande...? Vi ser hur lastbilar som vi väntar på att köra om när vägen blir bred skickar över vatten på andra sidan badkarsvis. När vi får en sådant ekipage på andra sidan och inte lyckas tajma in mötet ordentligt...? Brrr!
Sitter man ens kvar i sadeln?

Jag sitter med lager på lager av funktionsmaterial som andas bättre än det mesta. Och toppar alltihopa med ett regnställ... Det är så dumt så klockorna stannar, men det är enda chansen. Ett par timmar kan man kanske klara på en sådan här körning - tar man av sig regnstället dessförinnan så bör man kunna ventilera ut fukten som blivit instängd i kläderna och ändå klara en kall natt. Det fönstret är dock stängt redan. Min kropp har utsöndrat så mycket fukt i kläderna att jag inte skulle klara av om temperaturen skulle sjunka ned under -10 grader längre fram i natt. Regnstället får sitta kvar på för att skydda mot saltsölet. Och en kommande dusch från mötande trafik...

Bob Sweden klarar den inre fukten bättre - Kronans MC-hänglsebrallor och en uddajacka utanpå MC-stället tar fukten, ger extra värme och låter funktionsmaterialen andras som det var tänkt.

Umeå blir en antiklimax. Här har jag visualiserat mig själv bara susa förbi det förföriska MAX utan att stanna, men det spricker på ett tidigt plan. Benny som för tillfället drar väljer den nybyggda östra förbifarten, så trots att min GPS ihärdigt hävdar VÄNSTER! VÄNSTER! så drar vi i en mycket smartare båge runt alla stoppen och trafikljusen.
...och MAX. Som jag hade tänkt att inte stanna på...

Det känns snopet, men det går över när vi passerar Sävar och inte stannar där heller.
Det låter dumt, och förklaringen blir ändå dummare: jag har vid ett tillfälle stålsatt mig att inte stanna i Umeå. Jag fastnar liksom alltid i Umeå, tankar på Statoil innan älven och stoppar ändå på MAX. Blir sittande för länge och kommer i orytm. Den gången jag blåste förbi Umeå var jag glad i like 3 minuter - tills jag insåg att jag inte skulle räcka nästa mack utan att gå in och tanka i - Sävar.

Som IBA-stördnörd har man koll på "snabba" mackar och "inte snabba" mackar. Sävar är fan inte snabb, det kan jag berätta! Trevlig - visst, men det där med att krångla sig av vägen, köra parallellt på "gamla vägen", böka sig igenom byn och leta sig ut på E4 igen: optimalt? Njae...
Sådant här kan synas ointressant för en normal motorcyklist, men som IBA-pilot låser man in på allt som kostar minuter stillaståendes. Kör man prick på hastighetsgränsen kan man inte köra in förlorad tid, utan det gäller att disponera sina stopp för att få ut det mesta möjliga av dem.

Vi kommer in i Skellefteå med mycket tid på pluskontot. Just välskötta stopp i kombination med att vi efter första delsträckan valt att höja farten upp till lagligt tempo gör att vi ligger bra till och kan kosta på oss att ta av hjälmarna. Jag har en laxmacka med mig som hustrun ordnat innan start, men nedkyld till nollan är det inte mycket smak kvar i den. Jag traskar in på macken med den trekantiga sandwichen köpt i Stockholm och ber att dom skall värma den i mikron lite grann åt mig så den får smak igen.

Jag hör själv hur galet det låter, och jag har grundläggande pejl på både vad Miljö & Hälsa brukar ha för åsikter om saker och ting, och misstänkerdessutom att Statoils manualer inte har en flik att slå upp för sådan här förfrågningar. Som väl är jobbar en tjej med både hjärta och hjärna bakom disken - hon tar snabbt och enkelt med sig mackan ut i personalens lunchrum och kör den några sekunder i den "inofficiella" mikrovågsugnen där inne. Easy as a pancake! Varför går allt mycket lättare ju längre norrut man kommer...?

Benny Bob däremot har fått problem: Polisnedslag ute på plattan! Både civil- och målad bil har dundrat in på macken och förhör sig om mål och mening med färden.
Standardfrågan som vilken Svensson som helst kan ställa kommer först: "Är det inte kallt?"
Den är inte svår att besvara...
Nästa fråga, är det en tjänstefråga...? "Hur långt har ni kört?"
Finns ingen anledning att ljuga om det.
Men följdfrågan "Hur långt skall ni?" vållar huvudbry och samvetsbråkande...

Man skall inte ljuga. Speciellt inte för en polis. Och egentligen behöver man inte ljuga heller - men vi är klara att dra vidare och önskar inga fler följdfrågor eller tvingas till något utdraget drogtest bara för att vi berättar hur det ligger till egentligen...
"Vi skall fortsätta upp mot Haparanda, vi får se hur långt vi kör" är en sorts sanning, och den funkade fint i det här fallet. Vi får ett hjärligt lycka till, och fortsätter norrut. Mot Haparanda...


Forts

 

[Hampe]

Macken i Skellefteå är en sådan där utpräglad partymack som det brukar hända grejer kring, både helger och vardagsnätter.
Ibland kan det bli lite för mycket bröl och tjöt med hela ansiktet in i hjälmöppningen, men på det hela taget är det positivt efter många ensamma timmar att svänga in på en sådan mack mitt i natten.

Visst, det kan gå några minuter extra - men man far iväg med en förnyad övertygelse att det man håller på med inte är så galet ändå, och kanske rent av nyttigt för hälsan. Om man jämför.

Vi växeldrar så mycket som möjligt. Benny Bob har bra mycket bättre ljus än jag och hamnar i täten lite för ofta och lite för länge.
Att ligga och dra är en sorts anspänning, medans det här med att ligga tvåa å andra sidan kan fungera avtrubbande och passiviserande. Lagom är bäst, och regelbundna byten av position och roll främjar säkerheten.

När det är dags att byta släpper jag av en liten aning, går mer åt sidan och vinkar fram Benny. Det har funkat varje gång hittills, men nu är det noll reaktion där bak. Har han somnat eller...?

Ånej! Han är nog vaknare än någonsin, där han ligger och mjölkar på gasen för att hitta fäste åt drivhjulet... Svartis!
När han väl glider upp jämsides pekar han på bakhjulet och gör ett "spinntecken". Ah! Det är dags nu alltså.
Vi har hela tiden vetat att halkan kommer förr eller senare, men svartisen är lurig. När man kör bil kan den som är uppmärksam höra hur det tystnar i hjulhusen när man kommer in på frusen väg men den möjligheten har man inte med vindbrus och buller omkring sig.

Det skiljer inte mycket i körstil nu när vi vet att vi kör på is. Det finns ingen trafik ute så här på småtimmarna, och vi har bara att hålla koll på oss själva. Det är en kittlande känsla att köra i hundra blås på svartis med minimal friktion under hjulen. Den kan liknas vid att att hoppa ur segelbåten mitt ute på havet och simma på djupt vatten.

View attachment 5532

Inte farligt alls, egentligen - men med en mörk, mullrande obehagston i bakgrunden. Den som får panik i spat, börjar plaska och härja mitt ute på havet lär attrahera intresse från fel sorts fisk. Sådan fisk som inte är fisk... Eller också kanske man bara väljer att sluta simma, sluta flyta, sluta leva. Samma sak med att köra hoj på isunderlag: blir man rädd och stelnar till skapar man problem för sig själv. Det gäller - som alltid att höja blicken, ta ut en riktpunkt vid horisonten och just i detta fallet köra med insidan.

Tydligen bara jag som minns trafiksäkerhetskampanjen "Åke Mjuk":

View attachment 5527

Jag försökte bildgoogla fram illustrationen av en bil, med drag av en katt som formligen rinner fram genom en kurvserie, men inget napp, tyvärr. Hur som helst - ni förstår: det är inget problem att köra svartis om man vet vad man håller på med och lyssnar till de små subtila signalerna.

Men det tar på krafterna att ha alla nervtrådar aktiverade för att plocka upp hojens beteende! Vi gör nu resan första stopp mellan två tankningar för att hålla oss på topp. Det är bra att det inte är så mycket folk ute så här dags...
För att köra igenom sådana musklergrupper som blir lidande av att man sitter stilla statiskt under lång tid så krävs det en hel del av sådant som närmast är att likna vid John Cleeses "Silly walk":
Det är överdrivet lååånga steg, med pendlande armar därtill, det är hukade gång med böjda knän och ett överliv som roterar pendlande i midjan med armarna lealöst ut på sidorna som pådrivare av rörelserna - det är ett rörelsemönster från en annan planet, en grotesk balett utförd av två Michelingubbar i Hi-Vis kläder och reflexer. Vi fnissar åt oss själva och livas upp av vår egen löjlighet.

Upp på hojarna igen och rakt ut i - Vargtimman! Denna magiska stund på dygnet där inget längre är sant eller visst, när inget längre är att räkna med eller på.

Det var Ingemar Bergman som så träffande skrev:

Vargtimmen är tiden mellan natt och gryning, det är timmarna då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast. Den är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är som mäktigast

Man kan gärna även lägga till att det är den tid på dygnet när kroppens aktivitet är som lägst, när blodets halt av hormonet melatonin är som högst samtidigt som blodtrycket och ämnesomsättnigen går ner och bildar dygnets lägsta värden. Förutsättningarna för vakenhet är helt enkelt som allra sämst just vid timmarna mellan tre och fem på morgonen...

Viktigt att ha klart för sig när man kastar om dygnet och utsätter sig för prövningar som denna. Vi stannar ytterligare två gånger på detta ben - av respekt för oss själva och för den magiska vargtimmen.
Vid det ena stoppet hör jag ett märkligt, utdraget kvidande som sjunker och stiger i tonhöjd: "uuuuooooooooohuuuuUUUuuuuoooöööö"
Det är mitt signalhorn som spontangråter, utan att riktigt komma till skott och brista ut i ett riktigt "BAAP!" Jag tvekar mellan kortis uppe i handtaget eller att den jävla saltlaken börjar tränga in i kabelstammen och fucka upp det mesta. Handtaget kommer jag åt att vicka lite på, samt knåda tutknappen inne i handtagsmuffen. Skillnad? Tillfälligt, kanske. När jag varvar upp inför starten så hör jag inget - så då är det väl borta då...?

Nä, samma klagolåt när vi stannar till nästa gång. Jag har redan bestämt att ta mig tid att koppla ur hornet om det fortsätter att låta. Man vill inte att något brinner upp eller att någon kombisäkring löser ut och mörklägger andra delar.
Tack ock lov är en 25 år gammal hoj lättmekad, och jag beöver inte ens ta av mig handsken för att känna mig fram till rätt ställe att dela på kablarna.

Nu är det dags för dom Snickers som Zappa hade vänligheten att smyga åt oss nere vid Siljaterminalen.
"Snickersdieten" är välkänd i LD-kretsar, och gör underverk.
Men - "note to self": Förvaras närmare kroppen nästa gång! Djupfryst Snickers har ytterst lite gemensamt med Snickersglass...

Edit!
Missade en passage just i vargtimman där man aldrig kan vara riktigt säker på att det man ser är det som sker: liggandes bakom Benny Bob med sina Xenonljus glider vi in i en skärning där vägen är framsprängd genom ett berg som bildar maffiga bergsväggar på bägge sidor.
Omslaget i väderlek, med relativt varm och mycket fuktig luft som möter djupfryst granit skapar en speciell effekt där fukten kondenseras, fryser och bildar sanslös rimfrost på bergssidorna, krönt av en snökeps med ett sanslöst vindskapat överhäng högst upp i form som ett lock på väg att kantra.

Xenonljusen skapar en koronaeffekt och lyser upp hela de rimfrostreflekterande bergssidorna och ger en surrealistisk effekt: det är PeterJackson-vackert och sekunden efter att vi passerat så tvivlar jag på det jag vet att jag sett: Var det en syn skapad endast i min hjärna...?
Är det en tydlig indikation på att det är dags att dra i snöret...?
Självtestar lite med att rabbla gångertabeller och utelämna varannan rad - nemas problemas...

Det är en lisa att bara några kilometer längre fram gå igenom ett likadant "bergspass" och se samma fantastiska scenario igen. Dels för att det är vackert i sig, och dels för att jag är glad att få ett slags kvitto på att reality-checken är uppskruvad på max och att jag ifrågasätter det jag ser och det jag upplever. Jag tvivlar inte på kraften i vargtimman, men mig rör den inte! Inte på denna resan.

Bra före i schemat samt friska och starka rullar vi in till OKQ8 i Haparanda.

View attachment 5528View attachment 5529

Här står det bannemig folk och väntar på oss klockan halv fem på morgonen!


Bara snabbtank så inte ens kameran hänger med riktigt?

View attachment 5530


Forts

 

[Chopperbyggarn]

Intressant Hampe och Bob!! Ni är dessutom förbaskat duktiga på att prata Portugisiska!!!

Finns det inte någon riktigt bra däck/dubblösning som klarar varierande väglag under mååånga mil långkörning vintertid?? Samma visir, någon enkel och bra lösning a la bil??

Anders.J

 

[Hampe]

Kul att ni gillar storyn. Jag hade hoppats hinna skriva klart under veckan - men man måste PRIoritera i sitt liv och nu när det är PRIma väder så här under sista helgen i februari, så... ^^


Fortsättning följer!


H

 

[Bob Sweden]

Kul att ni gillar storyn. Jag hade hoppats hinna skriva klart under veckan - men man måste PRIoritera i sitt liv och nu när det är PRIma väder så här under sista helgen i februari, så... ^^


Fortsättning följer!


H

Utan att gå berättelsen i förväg så känner jag att en förklaraing kan vara på sin plats.
Hampe startade med en extra uppsättning hjul surrade på pakethållaren, hjul som han aldrig monterade då det helt enkelt inte var tillräckligt mycket vinterväglag på väg till HEL.

Men nu är ju en gång för alla Hampe just Hampe och att ha en frisk och fräsch uppsättning dubbdäck som bara STÅR oanvända hela sommaren, det är inte hans grej...

Ledtrådar i det här läget är:
Norge...
Vintertouring...
Camping...
Fotogenkök...

Resten är jag säker på att vi får reda på så småningom... :tummenupp

/B

 

[Hampe]

Utan att gå berättelsen i förväg så känner jag att en förklaring kan vara på sin plats.
Hampe startade med en extra uppsättning hjul surrade på pakethållaren, hjul som han aldrig monterade då det helt enkelt inte var tillräckligt mycket vinterväglag på väg till HEL.

Men nu är ju en gång för alla Hampe just Hampe och att ha en frisk och fräsch uppsättning dubbdäck som bara STÅR oanvända hela sommaren, det är inte hans grej...

Ledtrådar i det här läget är:
Norge...
Vintertouring...
Camping...
Fotogenkök...

Resten är jag säker på att vi får reda på så småningom... :tummenupp

/B

Oh så rätt! Efter saltlakemarineringen förra helgen var jag fortfarande sugen på på riktigt vinterköring, så jag drog till Primustreff på Fjorda utanför Bjoneroa i Gran kommune:

View attachment 5538

Ah! Riktig vinter.
Det enda som inte riktigt stämde var det där med däcken - "See you in HEL!" däcken fick rulla vidare, de andra däcken spar jag till nästa äventyr.

Härlig träff, förövrigt:
View attachment 5539
Även denna historian skall skrivas, men reserapporten från "See you in HEL!" går först.


Hampe

H

 

[Hampe]

Intressant Hampe och Bob!! Ni är dessutom förbaskat duktiga på att prata Portugisiska!!!

Finns det inte någon riktigt bra däck/dubblösning som klarar varierande väglag under mååånga mil långkörning vintertid?? Samma visir, någon enkel och bra lösning a la bil??

Anders.J

Svarar senare - och säkert i annan tråd
Nu skall vi nämligen hitta tråden här...

Bara snabbtank så inte ens kameran hänger med riktigt?

View attachment 5530

Nej, för tusan! Vi hinner snacka också:

View attachment 5547

Vad vi säger? Ja, något i stil med: "Bara snabbstopp här, och sedan långfrukost på nästa!"
Så, jo; det var en snabbtankning så kameran knappt hann med, och vi har vittring både på långfrukost nere i Tupos som bara ligger 15 mil bort - men framför allt vittring på riktig snökörning!

Haparanda är vitt och fint, osaltat och precis sådär ljuvligt som man vill vinterkörning skall vara.
Mannen med kameran som funnits på plats i Haparanda sedan timmar tillbaka är Pekka Autio, sekreterare i Finska IBA och bara en av många som skall komma att följa oss genom Finland. Dels av intresse för körningen i sig, och dels av ett slags kollegialt intresse.
Det händer att även vi i Svenska IBA väntar in och hakar på både finska och kontinentaleuropeiska IBA-körningar genom Sverige för att visa stöd eller bara snacka bort en stund vid tankstopp med kompisar man träffar lite för sällan.

Men framför allt har vi just nu eskort av säkerhetsskäl: IBA Finland bestämde tidigt att haka på, långt innan väderprognoserna pekade på ental i minusgrader under själva körningen. Under vinterkörning är det ytterst viktigt att komma in i värme snabbt om något skulle hända. En varm kombibil kan vara räddningen för mindre skador, och någon som talar finska- och vet var han är kan säkerligen minska utlarmningstiden med några minuter vid en eventuell allvarlig skada.

Vi passerar gränsen fulla av tillförsikt - och se på tusan! Den löjligt breda motorvägen söderut från Tornio är precis som vi hoppats:
osaltad och isvit i högerspåret, samt snövit i omkörningsfilen. Vi kastar oss bägge ut i vänsterfilen och njuter som små barnungar!
"This is what we came for!" Vitt, rent, vackert och väldigt roligt att köra i lössnön.
I exakt 15 kilometer... Det är så långt det roliga varar. Sedan ansluter E75 från Rovaniemi till E8 som vi kör på och *dang* så kommer saltet som ett ovälkommet rek på posten.

Nå, det är inget att hänga läpp över - man får skruva lite på det inre kalejdoskopet och försöka hitta annat fokus i körningen.
Det gryr svagt ute, Pekka ligger bakom oss och vi skall strax få chans att plocka av oss lite kläder, äta frukost vid ett bord och snacka lite skit med vår finska broder. Vi ligger grymt bra till både tidsmässigt och energimässigt och känner stor tillförsikt. Det räcker fint för att hålla humöret uppe.

ABC Tupos är ett kanonställe! Här hamnar både Benny Bob och jag oberoende av varandra när vi är ute och rundar Bottenviken.
En källa till återhämtning, och dessutom med

View attachment 5546

en VIP-MC-parkering som alltid verkar vara ledig. Så här års...


Vår sweepförare Pekka till höger. Kiitos, Pekka!



Forts

 

[Hampe]

Väl inne på ABC så får jag ett hjärnsläpp av helt sanslösa proportioner: klockan är halv 8 lokalt tid, och det är frukostdags. För alla andra. Men jag är inte riktigt frukostmässig inuti, strosar runt och kollar på frukostmenyn som står uppdukad utan att känna något hugg. Bob Sweden är smart och plockar åt sig av det som bjuds och sitter snart tillbords.
Själv flummar jag runt och spanar efter varm mat. Frågar tjejerna om det finns något sådant redan? Eller fortfarande...?
"Kyllä! Inga ropplem!
På menyn ser jag "pizza" och frågar frankt - "kan jag få pizza så här dags - verkligen...?"

Oh yes! Men jag måste välja sort själv. Pizza som färdkost på en långkörning får väl sägas vara... ...ett mindre intelligent val.
Den tar tid att göra, tar tid att äta eftersom det är hett hett hett och tar kraft att smälta. Dessa tre ytterst vettiga argument slås bort av min bror med en enkel handviftning: "Fan, jag har aldrig ätit pizza så här dags - just go for it!"
Joråsåatte...

Nej då - vi har inte blivit ovänner på grund av min beställning

View attachment 5549

Det ligger nog värdesaker på stolen emellan oss, och Bob Sweden gör ett smart move här:
han har tryckt sin frukost i expressfart och håller i samma expressfart att ställa om till powernap.
Han ser utrymme för det när jag beställt min dummerjönspizza och ursäktar sig strax efter denna bilden är tagen för en liten vederkvickande halvtimme i avskildhet.

Jag då? Facebookar?
Nä, jag plåtar pizzan som mitt pucko till bror beställde:

View attachment 5548

En tonfiskpizza kan väl ändå sägas vara hyfsat lättsmält. Bland andra pizzor...
...men finsk pizzatradition verkar skilja sig en del från svensk:
A: ingen tomatsås!
B: ingen ost!
Eller, jo: osten ligger liksom underst, på själva degen. Straange...
Det som vid första anblicken kan se ut som ost är i själva verket *HÄPP!* en sorts bearnaisesås!
Lite oväntat. Till tonfisken...
Men vaddå? Vad säger att det svenska sättet att baka pizza på är något slags facit? Kebabpizza landar ändå rätt långt från Italien, om man säger...
Jag äter glatt och snackar med Pekka, men besinnar mig och kör "halva måltiden-linjen" för att slippa kalorikoma längre fram.

Pekka lämnar oss för att vi skall kunna disponera några minuter själva, och för att inta en bra position för lite filmande längre fram längs vägen.


forts

 

[Hampe]

Det har ljusnat under den timma vi tillbringat på ABC Tupos, men här en stilstudie på två olika sätt att tanka från det att vi dundrade in på macken:

Bob Sweden kliver av på ett normalt sätt:

View attachment 5550

View attachment 5551

medans Hampe sitter kvar på hojen

View attachment 5552

View attachment 5553

Foto Haparanda & Tupos: Pekka Autio

och råddar allt från sadeln.

Fördelar och nackdelar...?


Min metod (vilken Benny självklart använder sig av också emellanåt) går jädrigt snabbt!
Haken när man kör i lag är dock att jag kommer att vilja göra ett mellanstopp om någon timme för att röra mig lite medans Bob Sweden hade kunnat köra vidare eftersom han redan rört sig under tankningen...

En sak kommer man inte undan när det gäller Ironbuttkörningar: hur man än vänder sig har man rumpan bak!

Forts

 

[Hampe]

Vajsing på bildvisningen? Är det bara jag som inte ser alla bilder?

Admin:
"Bifogad fil" som inte visas ligger där trots allt, och om jag går in, "redigerar inlägg" utan att egentligen göra något och postar på nytt så visas bilderna. Men, uppdaterar jag sidan så försvinner alla bilder utom en igen.
Underligt!



Hampe

 

[Jumbo]

'Så mycket text och så lite bilder' brukar jag halvt skämtsamt tänka ibland när jag läser på dessa forum. Det vore därför extra tråkigt ifall det inte ens fungerar riktigt som det skall med bilderna när någon nu försöker.

 

[Marie]

Det är viss bildbrist även för mig. Tråkigt men sant.

 

[Hampe]

Nåja, dom ligger där. Jag var inne nu och prövade att lägga någon vagnretur mellan hakparenteserna, och dom syns fortfarande för mig - tills jag uppdaterar sidan...
Swedie var ju inne idag och styrde i "Säkerhetstjattråden" - han hittar säkert hit med och reder ut detta med.

H