Hampe
Skriver massor!
Nej, det här handlar inte om "MC-Knuttar"
Det står klart redan i inledningen. Stig Grundvall vill tala om sin forskning i "bikermiljö" - alltså bland den lilla schjerva av individer som gillar att frottera sig med 1%-miljön och som accepterar Hells Angels överhöghet i bikersverige genom den illegitima "sverigemodellen".
Rysligt ord, förövrigt. I just detta sammanhanget...
Det handlar inte heller - egentligen, om avhandlingen i sig, umgänget med dessa bikers eller reflektioner kring företeelsen med bikers kontra motorcyklister. Inte egentligen.
Det handlar mer om själva forskningen, vad man kan utsättas för, och - måste jag nog säga; ett visst mått av självförhärligande.
Stig Grundvall förefaller påtagligt uppfylld av det egna arbetets betydelse och vikt.
För honom är detta en etnografisk kulturstudie där han agerar "översättare" mellan (den förment råa) bikervärlden och (den underförsått förfinade) akademiska världen. Han åker hoj själv, oklart om detta är ett kontinuerligt intresse sedan tiden redan innan fältforskningen, eller om han köpte sig sin "ombyggda Sportster" just inför forskningsdelen.
Grundvall tar upp betydelsen av grupptillhörighetsymboler som frisyrer, kläder, västmärken.
Han förklarar historien, slår fast att det inom bikervärlden framför allt finns en muntlig berättartradition - utan att reflektera över vad det betyder för hur sanningar skapas. Han berör bikermytologin, utan att synas vilja koppla den till hur den påverkas av just den muntliga traditionen.
Han berättar om forskarvänners oro att ha skall bli för engagerad - "going native" och därigenom förlora sin klarsyn.
Han medger själv att "det är en spännande, förförande kultur som det är lätt att förlora sig i. Det händer mycket..."
Grundvall påpekar att det förvisso handlat om en deltagande observation under 2 års tid, men att han inte sysslat med någon undercoveroperation, utan redan från start varit öppen med syftet att närma sig en blivande ryggmärkesklubben.
Han upplever också att han blivit accepterad inom bikervärlden i Västsverige där man rörde sig.
Under historiedelen haglar de utländska referenserna - filmer som "The Wild One" och "Easy Rider" är självklara titlar och nämns som inspirationskällor.
Den svenska "Farlig kurva" nämns inte, trots att den faktiskt föregick "The Wild One".
Och det är här jag anser att det brister så eländigt i Grundvalls arbete: han tittar på "nuet" (för mer än tio år sedan) och intresserar inte för hur det blivit så - där skräck, förtryck och våld eller hot om våld - explicit eller implicit härskar.
Han ser det som naturligt, och tar sitt avstamp i denna värld av warpad broderskap och osunda lojaliteter.
Grundvall belyser den nutida amerikaniserade gängvärlden med bylaws som inte sällan går på tvärs med rättsamhället, och avfärdar den förutvarande äktsvenska knuttekulturen som "folkhemsbikers".
Inte ett ljud om den traumatiska omvandlingen från det ena till det andra, inte ett knyst om de offer som skördats, inte en kommentar till omvandlingen av knuttebilden från hårt arbetande, hårt gasande hedersknyffel till bikern med ett våldskapital som mörk skugga över sig.
Avgränsningar. Självklart måste man ha avgränsningar. Lars Lagergren har redan beskrivit den svenska knutten på ett bra sätt, Daniel "Coyote" Wolf körde med The Rebels i Kanada långt före Grundvall, och långt bättre. Där blev det en avhandling, en fängslande bok och ett mycket initierat porträtt av en 1%-sammanslutning, från insidan - inklusive våld och kriminalitet.
Stig Grundvall har avgränsat sig i epok, i tid (2 år) och - visar det sig vid frågestunden efteråt: även från eventuellt kriminalitet.
På en direkt fråga så svarar han att han valt att inte bry sig om ämnet kriminalitet inom bikervärlden. "Man får ändå inga riktiga svar".
Sug på den...
Det anonymiserade gäng som Grundvall följer och har döpt om till "Vagabond MC" har upplevt en avvästning med hot om våld strax innan(?) Stig Grundvall kommer in i bilden. Detta för att man inte följt den tuffare tolkning som GBK gör av sverigemodellens regler, och som GBK självpåtaget övervakar i Västsverige. "Västsverige" som geografisk orientering, inget annat...
Det oerhörda i detta passerar förbi som ingenting alls. Trist, ja visst - och lite jobbigt att det skall ta så lång tid att få ta på sig sin väst, men - normalt.
Grundvall berättar om de olika grader av misstänksamhet han mött under sin fältforskning. På en .pps-bild dyker det upp en text:
"Gör oss inte till några loosers" (sic!)
Citatet skall belysa misstron från somliga deltagare, som är less på att beskrivas som dumskallar i media.
Ändå är det just det Stig Grundvall gör när han väljer att skriva "losers" med dubbel-0.
Undrar om det är medvetet, eller om han själv inte vet bättre...?
Bara en genuin ärkeloser skriver ordet med två o.
Vidare beskrivs helt kort växelverkan i media, där 1%-sfärens göranden och låtanden driver upplagesiffror och nuförtiden "klick", som bygger allmänhetens bild av bikers, som i sin tur förstår hur dom skall agera för att generera mer uppmärksamhet - en symbios som båda parter tror sig dra nytta av.
Det stämmer till eftertanke när Grundvall tar upp det faktum att det inte finns någon enhetlig "ungdomskultur" längre, om det ens någonsin funnits något sådant. Idag är i vart fall olika "ungdomskulturer" så fullständigt aparta och ibland sinsemellan så i konflikt med varandra att det är löjeväckande att bunta ihop dem. (min reflektion)
Vidare så vänder sig Grundvall mot uttrycket subkultur eftersom vi i dagens samhälle snarare har en mängd delkulturer än en homogen storkultur med några tydligt definierade subkulturer.
Han pekar på vikten att överbrygga klyftorna för att kunna hålla ihop samhället, hellre än att stigmatisera vissa grupper.
Fint sagt, och jag funderar på det en stund.
Men, förmodligen har han snott både det och det förra från Ove Sernhede, och så FAN heller att jag kan känna sympati med någon som ger upp de friheter som är grundlagsfästa och som folk i andra länder fått kämpa och dö för genom åren - bara för att få dra på sig en väst som någon annan fått bestämma utseendet på, och sedan ingå i en kultur där hot och våld är normaliserat.
Det är ärligt talat inga broar jag är speciellt intresserad av.
Under frågestunden kommer det fram att den anonymiserade klubben som det hela handlar om, döpt till det fiktiva namnet "Vagabond MC" inte längre finns kvar, och flera av medlemmarna har lämnat bikervärlden. Det var tydligen inte så himla viktigt det där med ryggmärke och "broderskap"...? "En kul grej, bara"? ...eller också har man insett hur perverst det är med sverigemodellens styrning av bikermiljön, och kanske dessutom kommit att inse vem det är som styr sverigemodellen. Vackert så, i så fall.
För mig är Stig Grundvall fortsatt en kuf. En tönt som väjer för de viktiga frågorna, och som kompromissar med det som borde vara heder och rättskänsla. Hur kan man få en avvästning beskriven för sig utan att bli rosenrasande över ett sådant övergrepp? Utan att rikta in sig på just det och allt annat illegitimt som sker i sverigemodellens namn?
Folk har blivit slagna sönder och samman av just sverigemodellen. Folk har fått men för livet av sverigemodellen. Folk har dött av följdverkningarna från sitt möte med sverigemodellen.
Men allt för många trallar på och faller in i marschtempot, gör sig blinda och låtsas som det regnar.
När jag läser Stig Grundvalls avhandling igen så ser jag plötsligt att han tagit med ett citat av Salman Rushdie i själva avhandlingen.
Jag häpnar! Är det ett hån, Stig?
Eller är det bara det slutgiltiga beviset på din egen aningslöshet?
Hampe
Just det - det blir sannerligen en obehaglig stämning av att vara i samma lokal som företrädare för det fega våldet.
Det fega redskapsvåldet.
Det fega, bilburna redskapsvåldet.
Det står klart redan i inledningen. Stig Grundvall vill tala om sin forskning i "bikermiljö" - alltså bland den lilla schjerva av individer som gillar att frottera sig med 1%-miljön och som accepterar Hells Angels överhöghet i bikersverige genom den illegitima "sverigemodellen".
Rysligt ord, förövrigt. I just detta sammanhanget...
Det handlar inte heller - egentligen, om avhandlingen i sig, umgänget med dessa bikers eller reflektioner kring företeelsen med bikers kontra motorcyklister. Inte egentligen.
Det handlar mer om själva forskningen, vad man kan utsättas för, och - måste jag nog säga; ett visst mått av självförhärligande.
Stig Grundvall förefaller påtagligt uppfylld av det egna arbetets betydelse och vikt.
För honom är detta en etnografisk kulturstudie där han agerar "översättare" mellan (den förment råa) bikervärlden och (den underförsått förfinade) akademiska världen. Han åker hoj själv, oklart om detta är ett kontinuerligt intresse sedan tiden redan innan fältforskningen, eller om han köpte sig sin "ombyggda Sportster" just inför forskningsdelen.
Grundvall tar upp betydelsen av grupptillhörighetsymboler som frisyrer, kläder, västmärken.
Han förklarar historien, slår fast att det inom bikervärlden framför allt finns en muntlig berättartradition - utan att reflektera över vad det betyder för hur sanningar skapas. Han berör bikermytologin, utan att synas vilja koppla den till hur den påverkas av just den muntliga traditionen.
Han berättar om forskarvänners oro att ha skall bli för engagerad - "going native" och därigenom förlora sin klarsyn.
Han medger själv att "det är en spännande, förförande kultur som det är lätt att förlora sig i. Det händer mycket..."
Grundvall påpekar att det förvisso handlat om en deltagande observation under 2 års tid, men att han inte sysslat med någon undercoveroperation, utan redan från start varit öppen med syftet att närma sig en blivande ryggmärkesklubben.
Han upplever också att han blivit accepterad inom bikervärlden i Västsverige där man rörde sig.
Under historiedelen haglar de utländska referenserna - filmer som "The Wild One" och "Easy Rider" är självklara titlar och nämns som inspirationskällor.
Den svenska "Farlig kurva" nämns inte, trots att den faktiskt föregick "The Wild One".
Och det är här jag anser att det brister så eländigt i Grundvalls arbete: han tittar på "nuet" (för mer än tio år sedan) och intresserar inte för hur det blivit så - där skräck, förtryck och våld eller hot om våld - explicit eller implicit härskar.
Han ser det som naturligt, och tar sitt avstamp i denna värld av warpad broderskap och osunda lojaliteter.
Grundvall belyser den nutida amerikaniserade gängvärlden med bylaws som inte sällan går på tvärs med rättsamhället, och avfärdar den förutvarande äktsvenska knuttekulturen som "folkhemsbikers".
Inte ett ljud om den traumatiska omvandlingen från det ena till det andra, inte ett knyst om de offer som skördats, inte en kommentar till omvandlingen av knuttebilden från hårt arbetande, hårt gasande hedersknyffel till bikern med ett våldskapital som mörk skugga över sig.
Avgränsningar. Självklart måste man ha avgränsningar. Lars Lagergren har redan beskrivit den svenska knutten på ett bra sätt, Daniel "Coyote" Wolf körde med The Rebels i Kanada långt före Grundvall, och långt bättre. Där blev det en avhandling, en fängslande bok och ett mycket initierat porträtt av en 1%-sammanslutning, från insidan - inklusive våld och kriminalitet.
Stig Grundvall har avgränsat sig i epok, i tid (2 år) och - visar det sig vid frågestunden efteråt: även från eventuellt kriminalitet.
På en direkt fråga så svarar han att han valt att inte bry sig om ämnet kriminalitet inom bikervärlden. "Man får ändå inga riktiga svar".
Sug på den...
Det anonymiserade gäng som Grundvall följer och har döpt om till "Vagabond MC" har upplevt en avvästning med hot om våld strax innan(?) Stig Grundvall kommer in i bilden. Detta för att man inte följt den tuffare tolkning som GBK gör av sverigemodellens regler, och som GBK självpåtaget övervakar i Västsverige. "Västsverige" som geografisk orientering, inget annat...
Det oerhörda i detta passerar förbi som ingenting alls. Trist, ja visst - och lite jobbigt att det skall ta så lång tid att få ta på sig sin väst, men - normalt.
Grundvall berättar om de olika grader av misstänksamhet han mött under sin fältforskning. På en .pps-bild dyker det upp en text:
"Gör oss inte till några loosers" (sic!)
Citatet skall belysa misstron från somliga deltagare, som är less på att beskrivas som dumskallar i media.
Ändå är det just det Stig Grundvall gör när han väljer att skriva "losers" med dubbel-0.
Undrar om det är medvetet, eller om han själv inte vet bättre...?
Bara en genuin ärkeloser skriver ordet med två o.
Vidare beskrivs helt kort växelverkan i media, där 1%-sfärens göranden och låtanden driver upplagesiffror och nuförtiden "klick", som bygger allmänhetens bild av bikers, som i sin tur förstår hur dom skall agera för att generera mer uppmärksamhet - en symbios som båda parter tror sig dra nytta av.
Det stämmer till eftertanke när Grundvall tar upp det faktum att det inte finns någon enhetlig "ungdomskultur" längre, om det ens någonsin funnits något sådant. Idag är i vart fall olika "ungdomskulturer" så fullständigt aparta och ibland sinsemellan så i konflikt med varandra att det är löjeväckande att bunta ihop dem. (min reflektion)
Vidare så vänder sig Grundvall mot uttrycket subkultur eftersom vi i dagens samhälle snarare har en mängd delkulturer än en homogen storkultur med några tydligt definierade subkulturer.
Han pekar på vikten att överbrygga klyftorna för att kunna hålla ihop samhället, hellre än att stigmatisera vissa grupper.
Fint sagt, och jag funderar på det en stund.
Men, förmodligen har han snott både det och det förra från Ove Sernhede, och så FAN heller att jag kan känna sympati med någon som ger upp de friheter som är grundlagsfästa och som folk i andra länder fått kämpa och dö för genom åren - bara för att få dra på sig en väst som någon annan fått bestämma utseendet på, och sedan ingå i en kultur där hot och våld är normaliserat.
Det är ärligt talat inga broar jag är speciellt intresserad av.
Under frågestunden kommer det fram att den anonymiserade klubben som det hela handlar om, döpt till det fiktiva namnet "Vagabond MC" inte längre finns kvar, och flera av medlemmarna har lämnat bikervärlden. Det var tydligen inte så himla viktigt det där med ryggmärke och "broderskap"...? "En kul grej, bara"? ...eller också har man insett hur perverst det är med sverigemodellens styrning av bikermiljön, och kanske dessutom kommit att inse vem det är som styr sverigemodellen. Vackert så, i så fall.
För mig är Stig Grundvall fortsatt en kuf. En tönt som väjer för de viktiga frågorna, och som kompromissar med det som borde vara heder och rättskänsla. Hur kan man få en avvästning beskriven för sig utan att bli rosenrasande över ett sådant övergrepp? Utan att rikta in sig på just det och allt annat illegitimt som sker i sverigemodellens namn?
Folk har blivit slagna sönder och samman av just sverigemodellen. Folk har fått men för livet av sverigemodellen. Folk har dött av följdverkningarna från sitt möte med sverigemodellen.
Men allt för många trallar på och faller in i marschtempot, gör sig blinda och låtsas som det regnar.
När jag läser Stig Grundvalls avhandling igen så ser jag plötsligt att han tagit med ett citat av Salman Rushdie i själva avhandlingen.
Jag häpnar! Är det ett hån, Stig?
Eller är det bara det slutgiltiga beviset på din egen aningslöshet?
Hampe
Just det - det blir sannerligen en obehaglig stämning av att vara i samma lokal som företrädare för det fega våldet.
Det fega redskapsvåldet.
Det fega, bilburna redskapsvåldet.
Last edited: