3:e och sista kapitlet
Hej igen!
När vi varit ute på några mer eller mindre stor-steniga vägar som resedeltagaren vägrade kalla grus samt en avskräckande bild från nätet blev det revolt och strejk. Reseledaren fick tackla Liguriska gränsvägen (LGKS säger tyskarna, en del säger saltvägen / Via del Sale) ensam.
Först gällde det att hitta vägen upp på Tendepasset från Italien. Den är bara skyltad med Hotel 3 Ami (stavning? Fanns det inte en film som hette Tres Amigos?) Tyvärr är hela vägen omdragen och asfalterad
men den har åtminstone ett par svängar
(bild 27). Väl uppe fick det bli en kopp kaffe och lite besiktning av Fort Central med tillhörande baracker.
Från Tendepasset bär det iväg österut och uppåt, förbi en liftstation, på mestadels prima grus. När jag väl vunnit några hundra meter höjd flackade det ut (bild 31), serpentinerna tog slut men underlaget blev lite grövre.
Väl framme vid den mycket fotograferade kurvan vid Col de la Boaire var det slut på daltandet (bild 33). Massor av halvstora lösa stenar och berg i dagen rätt ner i böjen och djupt rullande grovmaterial ut ur böjen.
För andra som är lite halvkass förare kan jag starkt rekommendera att INTE köra den vägen i blött väder. Nu var det bara jobbigt - inte farligt.
Mitt i kurvan blev det en improviserad internationell konferens för knäppskallar. Vägen vidare österut längs bergkammen har lite drag av ett enklare stenparti på en endurobana. Både förare och hoj blev ordentligt omskakade och det var lätt att blicken hamnade för nära framhjulet.
På bild 39 kan man ana hur vägen är bygd - den är faktiskt stenlagd med natursten (eller möjligen grovkross). Där denna "beläggning" ligger kvar är det en skakande upplevelse. Där stensättningen har släppt från underlaget är det en kaotisk blandning av storsten, berghällar, sand, grovgrus och smågrus.
Återigen en pluspoäng för BMW då alla delar inklusive varioväskorna klarade misshandeln utan några märkbara men.
Efterhand blev undelaget mer normal grusväg och sen kom en lång stigning med ytterligare ett populärt fotomotiv (bild 42). Här måste jag erkänna att jag är långt ifrån säker på den exakta geografin, jag var liksom i överlevnads-läge och kartunderlaget jag hade var skissartat och skyltningen ganska obefintlig. Troligen är detta strax söder om Col des Seigneurs.
Väl över nästa krön mötte jag nytt väder vilket innebar att körningen delvis var uppe i molnen. Normalt kör jag inte där det är förbudsskyltar men hit kommer man ju inte varje helg. Så skylten på bild 45 kunde ju vara problematisk men jag pratade med några italienare som förklarade att polisen inte brydde sig och att dom som satte upp skylten bara gjorde det för att slippa ansvar. Och inte kunde jag, en utlänning, betvivla detta?
Längre söderut i trakten av Mont Saccarel trasslade det till sig ordentligt, själva berget verkade man kunna besöka via en rejält brant backe (och ingen karta visade nån väg vidare därifrån). Jag hamnade uppe på själva gränskammen vid ett gammalt kanonbatteri på en återvändsväg. Då tog jag faktiskt fram min GPS (som jag inte har nåt fäste för), mina tre kartor och tänkarhatten. En tänkbar väg såg jag, nere på frankrike-sidan men den skulle vara förbjuden enligt en karta, gick på andra sidan Mt Saccarel enligt en och om det var den rätta - hur skulle jag hitta ner på den?
Lösningen var skitenkel bara man ställde rätt frågor, jag hade kört förbi avtaget och det fanns till och med en skylt nånstans.
Nu är vi framme vid "champinjonerna"! OK, vilken skylt sätter man upp i en skarp sväng utan räcke med rejält alpdike på ena sidan och rasfarligt stenskravel på andra sidan? Jo, självklart: Svampplockning förbjuden! Folk i sydeuropa, speciellt italienarna, är svamptokiga. Torkad eller inlagd svamp är guld värt och har man Karljohanssvamp i sin skog är man beredd att försvara den med hagelbössa.
Nu var jag så långt söderut att det snart var dax att leta reda på vägen ner mot La Brigue och sen "hem" till italien via Royadalen och Tendetunneln.
Sammanfattningsvis kan jag inte nog rekommendera Liguriska gränsvägen om du är lite knäpp, har en MC som tål lite skakningar och har lite markfrigång och nån sorts motorskydd. Däck är inte kritiskt, Anakee var helt OK när det var torrt, blött före hade varit intressant oavsett däck
Sista grusräden denna semestern var hela gruppen, alla två, samlade igen och vi kastade oss över franska sidan på Tende-passet och Baisse de Peyrefique sydväst om passet.
Stigningen börjar med ett antal hysteriska asfaltserpentiner (bild 54), fullständigt sanslöst och framkallar fåniga skrattatacker i hjälmen. Övre delen av stigningen går i större svängar men är äkta grus - ännu mer roligt. Det här var den sorts väg som mitt ressällskap sa såg rolig ut på GPS:en. När jag frågade hur då rolig kom förklaringen att det såg ut som skrivarkurvan från en lögndetektor!
Den här grusvägen är inte särskilt lång men trevlig och underlaget godkändes som "äkta" grus.
Slut i rutan!
