Kvinnlig hoj-mentor?

[Alexander76]

Jag förstår inte hur alla andra gör. Några lektioner, lite övning, sedan kör de upp och så är de färdiga. Klappat och klart på ett par veckor och för mig tar det månad ut och månad in.

Det finns säkert folk som slinker igenom på det sättet du beskriver men oftast är det inte så lätt. Och det finns nog inte många som kommer till en uppkörning SÄKER på att de kommer fixa det. Klart att man tvivlar.

I din sits hade jag chansat, även om jag måste sälja katten för att få råd. I värsta fall kuggar du och har då istället fått en värdefull insikt om hur en riktig uppkörning går till och ett kvitto på vad du måste öva på.

 

[Irmeli]

Kan relatera.

Har kört mycket mindre än dig, just börjat, men pendlar mellan att tro på mig själv och vilja ge upp "för detta kommer aldrig gå vägen".

 

[HkanB]

För att hojen tvärnitas. Men jag ska jobba på det.

Jag är lite sen på bollen men som allt här i världen, både beröm och broms måste doseras efter behov.
Det är liksom inte riktigt samma behov av tag runt bromshandtaget i 10 knyck som i +150 d.o.
Kanske är det också läge att reducera antalet fingrar som hanterar frambromsen.
På en hyfsat modern hoj så räcker två väldigt långt.

Lycka till.

 

[Insk]

Nej Irmeli, ge inte upp!
Låt oss peppa varandra istället!
När jag började detta tänkte jag att jaja, jag tar ett steg i taget och ser var jag hamnar. Nu när jag ser tillbaka ser jag att jag på mindre än ett år gått från att aldrig hanterat ett 2-hjuligt motorfordon till att äga 2 hojar och kört 17 mil på en dag med den ena av dem, blandad körning: stadstrafik, liten landsväg, större landsväg, motorväg, motortrafikled, grusväg, gräsmatta (!) och parkering. Och jag hade roligt hela tiden. Det jag blev varse under den kördagen var att jag verkligen måste komma upp i hastighet i finmanövreringen. Komma in i och ut ur rondeller snabbare, runt gathörn snabbare, snabbare ut från mindre väg till större, osv. Högfartsbanan helt enkelt. Det är den jag måste slita med mest nu för det är nyckeln till min hojkörning.
Så kämpa på Irmeli, när man väl har sitt kort är det inte längre någon som frågar efter "hur lång tid det tog".

I.

 

[Insk]

Jag säljer katten!
Och ska köra så mycket jag bara hinner (har nu både fungerande hoj och handledare), satsa på att jag hinner "tillräckligt långt" tills det är dags. I värsta fall kan jag skjuta upp uppkörningen...
I.

 

[Irmeli]

Nej, ge upp är det absolut inte tal om. Jag kan bara vara väldigt kritisk och nedlåtande mot mig själv.

I förrgår körde jag hoj för tredje gången i mitt liv. Först nätt stadstrafik i utkanten av stan, mot en stor parkeringsplats. Väl där tyckte jag att "parkeringsplatser inte ger något" och att min lite svårkörda hoj är lättare att ha att göra med i skarpt läge. "Vi kör vidare", tyckte jag, och så körde vi mot ett industriområde i andra änden av stan, via en 60-väg. Väl där blev jag riktigt kaxig och föreslog att vi skulle köra vidare, till en av de små byarna utanför stan. Vägen dit går via en stor, bred och ibland vältrafikerad 80-väg. "Okej", sade min handledare. Väl där ute var jag ju tvungen att köra tillbaka och då hade det hunnit skymma, så på en dag prickade jag in stadskörning, landsvägskörning och mörkerkörning. Det känns bra nu.

 

[Insk]

MC-kramp?
Det finns ju något som heter skrivkramp och i liknande i prestationsyrken. Finns det MC-kramp?
I så fall har jag hamnat i det. Ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur mycket jag har kvar att lära mig och får enormt dåligt självförtroende, vilket leder till att jag inte längre får tillgång till de kunskaper jag har.
Inte har det blivit bättre av att det inte alls har fungerat med min handledare. Han har ingen förståelse för hur det är att vara nybörjare, blir irriterad och arg, vilket sänker mitt självförtroende och förmåga ännu mer. Jag kör mycket sämre nu än jag gjorde för en månad sedan (kommer naturligtvis inte köra mera med honom) och det närmar sig en uppkörning.
Är det någon som känner igen sig?
I.

 

[Alexander76]

Inte har det blivit bättre av att det inte alls har fungerat med min handledare. Han har ingen förståelse för hur det är att vara nybörjare, blir irriterad och arg, vilket sänker mitt självförtroende och förmåga ännu mer.

Vad är det han blir arg över exakt? Låter som en riktig gubbjävel som lackar ur på att folk inte gör exakt som han brukar göra själv, vilket inte är poängen med att vara handledare.

Som handledare hade jag frågat "Hur gör dom på skolan?" så kör man mängdträning på det, ungefär.

 

[jan-olovj]

Jag vet inte, men borde inte eleven ligga först så läraren har koll på vad som händer, så gjorde jag när frugan tränade upp sig. Ge inte upp utan ligg i så får du den träningen du behöver.

 

[Insk]

Vi har turats om för att jag ska kunna se hur han gör. Men det funkade allra sämst, det var aningens bättre när han låg efter mig. Men som sagt, det funkade inte heller. Jag börjar acceptera att jag måste fixa detta utan övningskörning. Det får ta längre tid och bli dyrare men det är enda sättet. Ger upp gör jag absolut inte!
I.

 

[HkanB]

Jag var med om en incident på en lektion som gjorde mig rädd.
Det var han medveten om och vi var överens (trodde jag) om att ta det väldigt lugnt för att köra in lite trygghet igen.
Det första vi gjorde var direkt upp på motortrafikled (2 + 1 väg, 100 km/h). Jag pallade inte att köra så fort (har aldrig gjort det, vet inte hur fordonet beter sig i sådana hastigheter) så jag höll drygt 80. Det blev han tokig på för det gick för långsamt. Det gjorde det, jag vet det, men jag ser inget annat sätt än att öka hastigheten gradvis. Självklart ska man inte ligga länge och blockera trafiken men vi skulle bara en kort sträcka (de kan dessutom köra om när det blir 2 körfält). Nästa etapp gick på en liten väg men ENORMT gropig och skadad, dessutom farligt doserad med sluttande kanter. Det var första ggn jag körde på en så gropig väg och tog det väldigt lugnt, låg väl kanske i 20-30 (50-sträcka). Där drog han iväg och lämnade mig lååååångt bakom, typ ensam. Sista etappen vi körde var 80, 90, 100-sträckor. Då låg jag mellan 20 under (beroende på kurvor och sikt) , upp till lite över. Ändå, när vi var klara, var han direkt arg över att jag körde så långsamt. När jag påpekade att lite uppmuntran skulle hjälpa mig mer klämde han i att det finns inget att uppmuntra, jag ska väl inte ljuga? Ja, gubbjävel.
Det var rätt skönt att fatta beslutet att inte köra mera med honom, gå till sin körlärare och betala skjortan för att få det stöd jag behöver. Han säger att jag kan visst, jag har bara fått en låsning efter det som hände på en lektion (otäckt möte med lastbil) och att den måste köras bort med uppmuntran.

Nog för att jag själv handen på hjärtat inte alla gånger är ett under av smidighet [av begripliga skäl men ändå] men det du beskriver låter minst sagt annorlunda och en aning lätt oväntat och beklagligt, allt på en gång.

Jag hoppas för din skull att denna någon är en person som du kan välja bort ur din tillvaro. Men det kan finnas förklaringar till ett sån beteende som han kanske inte vill kännas vid.

Visserligen så ska man, sägs det, förstärka önsvärda beteenden och utsläcka de icke önskade men givet omständigheterna så borde det kanske varit läge för din handledare att ha varit rätt så mycket lenare i mun oavsett vad han än tyckte(r).

Jag har övningskört med både hustru och dotter och har inte varit så där brydd över hastigheterna som de nu blivit och varit. Nybörjare på 125:a går inte fort, möjligen jämfört med moppe då men det får man leva med. Det som för mig varit jobbigast är den faktiska bristen på kontroll över det som händer även om vi alltid haft intercom mellan oss. Och det tar tid att lära sig någons sätt att köra och att se att bromsa och svänga på andra ställen än en själv inte beror alltid på okunskap och farlighet utan helt enkelt på att det är så det blir när man inte är mer van och rutinerad-det behöver inte vara farligt bara för det. Jag bromsar och svänger alltid jämförelsevis mycket senare o.s.v. Innan man inser att det finns kontroll även om det inte körs exakt likadant som en själv så är det inte sådär jättekul. Vem sjutton vill åka omkring och vara orolig och fläckvis smårädd?

Nu ska man väl inte amatörpsykologisera allt för mycket på distans men beroende vilken relation ni har du och din handledare så kan det nog vara så att han helt enkelt är rädd att det skall hända dig något, gå illa för dig utan att kunna göra något åt det. Och beroende på vem och hur han är så är det kanske inte så där väldigt lätt att erkänna det på ett "vettigt" sätt utan frustrationen ventileras på ett irrationellt sätt i stället. Eller så är jag helt ute och cyklar och han är en [valfri benämning på mycket otrevlig och osmidig mansperson].

Om ni inte gjort, kan ni, så snacka om det. Det kan kanske gå att lösa. Det är stort att kunna visa svaghet. Det är med det som med vänlighet, en del blandar märkligt nog ihop det med vekhet.

Eller så har jag alldeles fel, det har hänt förr.

 

[HkanB]

Behövs det en Dr Phil?

Tack, HkanB, för ditt engagerade svar.
Min handledare är en som ska stå mig mycket nära, ja. Och han har varit rädd när jag inte kört som han gör, eller förväntar sig att jag ska göra.
Men han är också en väldigt osmidig person som ifrågasätter hela idén med att jag tar ett MC-kort. Det är nog där problemen börjar- jag är ifrågasatt redan från början och vi har nog båda försökt ignorera det. Jag har försökt vara stark och glad (ändå) och han har "ställt upp" (ändå).
Han är dessutom gammalmodig och förstår inte en del av det som är viktigt nu i körutbildningen så som Eco-driving med mycket motorbroms och defensivt körsätt. Eftersom han ifrågasätter det hela kan jag inte heller förvänta mig att han skulle sätta sig in i de här sakerna, eller att han är beredd att hjälpa mig fram med utgångspunkt från där jag är. Att jag har kunskaperna men att jag inte alltid har tillgång till dem (eftersom jag är nybörjare) pga saker som stress, ändrade förutsättningar som väder, ny trafikmiljö jag inte tidigare upplevt, osv. Han ser det som instruktörens uppgift att påpeka felen och bristerna, elevens uppgift är att göra sitt yttersta för att förbättra. Han kan inte se att det finns ett behov av uppmuntran och trygghetsskapande.
Vi ser det båda som ett misslyckande eftersom hojen står där, han har tiden, jag behöver körtimmarna. Och kanske kan vi prata om det men jag tror det blir svårt då vi står långt i från varandra i uppfattningen om hur det ska gå till. Jag håller allt lite öppet just nu och letar med ljus och lykta efter en annan handledare. Jag skulle också väldigt gärna åka på en Knix-kurs men det går inte heller utan handledare. Jag får ta ett steg i taget helt enkelt och trösta mig med att det bara är ett MC-kort som ska tas, inte examen i hjärn-kirugi...
I.

ifrågasätter hela idén med att jag tar ett MC-kort.

Visserligen var vi inte alltid överens om allt, hustrun och jag men jag har hela tiden tyckt att det var en bra ide att hon fixade ett eget körkort. Jag måste inte skjutsa och hon kan åka själv om hon vill. En del grejor fixades via trafikskola, de har t.ex hojar med störtbågar och bättre försäkring så den som kör behöver inte vara rädd på samma sätt för att lägga sig på sidan, om det sen händer eller inte är en annan femma men man behöver inte vara så orolig. Mängdträningen i trafik, på landsväg och annat fixade vi helt själva.

Numera har jag alltid någon att åka med och som på gott och ont, jag emellan åt behöver hålla tillbaka. Vi har åkt till och på Gelleråsen tillsammans förutom KNIX och rundorna hemmavid. En och annan [kille] har till och med uttryckt sin avundsjuka över det och sagt nåt i stil med: "Hon vill aldrig åka med eller ...".

Jag är stolt och glad över att vara gift med någon som inte helt ung, utan att ens åkt moped fixade sitt A-kort på första försöket.

Borde han inte vilja att du skall lyckas? Borde han inte vara glad över att du vill? Undrar just om han tror att han blir förminskad om du blir större. Det blir han inte; du och ni tillsammans blir större. Nog med amatörspsykologin och Dr Phil imitationen för den här gången.

Jag ska avsluta med att konstatera att jag hållit på med utbildning i diverse olika situationer och miljöer rätt länge men en sak har och är alltid där och det är att: Du kan, ni kan. Klart ni kan. Vi måste bara hitta en väg dit som funkar.

Och så finns förstås de som med visst fog säger att man aldrig ska försöka lära sina närmaste att köra, bil eller mc! :wink:

Klart du kan! :tummenupp

 

[mikaelj]

Som parentes: Med motorcykel ska du inte använda dig av Eco-driving så som du gör med bil, utan snarare hela tiden variera tempo när du kör (förutom stor landsväg/motorväg).

Sänka farten vid känsliga områden sedan öka farten igen. Annars blir det att du kör i 40 på en 70-väg och 30 på en 50-väg, bara för att det finns dolda utfarter var tusende meter. Det kuggas man för.

Hur kommer det sig förresten att du är så fruktansvärt hård mot dig själv? Är det samma krav i alla situationer i livet? Ställer du samma orimliga krav på dina medmänniskor också?

 

[Alexander76]

Hur kommer det sig förresten att du är så fruktansvärt hård mot dig själv?

Jag gissar att hon vill klara kortet. Det känns inte alls som ett orimligt tillfälle att ställa lite högre krav på sig själv, jag vet att jag gjorde det.

 

[mikaelj]

Jag gissar att hon vill klara kortet. Det känns inte alls som ett orimligt tillfälle att ställa lite högre krav på sig själv, jag vet att jag gjorde det.

Det jag syftar på:
Att ställa krav på sig själv att vara på en högre nivå än man faktiskt är på och vad som är rimligt att vara på. Ser beteendet oftast hos kvinnor.

Inte att ställa krav på sig själv i allmänhet.

 

[Insk]

Jag tycker inte jag ställer orimligt höga krav på mig själv. Tvärtom känns det naturligt att ta ett steg i taget och växa med uppgiften. Jag har ett yrke då man ständigt förväntas utvecklas, göra om- göra rätt, korrigera det som inte blev bra sist osv. Själva utvecklingsprocessen är jag van vid. Det jag tycker är svårt med detta (faktiskt något av det svåraste jag givit mig i kast med) är att jag behöver göra stora framsteg (som kräver mod eftersom det kan bli mycket farligt) under kort tid. Säsongen är kort och man har inte så många uppkörningstillfällen på sig.
Sedan mitt senaste inlägg har min utveckling gått åt lite fel håll- jag har hamnat i en nedåtgående spiral av dåligt självförtroende och kör i vissa avseenden sämre än för en månad sedan. MC-kramp, som en motsvarighet till skrivkramp hos författare. Trots detta gick jag till min uppkörning eftersom både jag och min lärare ansåg att jag behöver göra en för att komma vidare. Det gick ju inget vidare men var på sätt och vis bra. Uppkörningsmannan kuggade mig med argumentet att jag måste bestämma mera över hojen och köra med större självförtroende... Så tar jag ett varv till i min nedåtgående spiral. Men min starkaste sida är att jag inte ger mig. Samma eftermiddag som jag kuggat uppkörningen hade jag beställt ett nytt framdäck till min hoj, ordnat 2 nya handledare och blivit utbjuden i skogen för att köra lite offroad! Så det kommer att bli ett kort, frågan är hur lång tid det kommer att ta... I

 

[Alexander76]

Får man fråga vilken del du kuggade på? Låter som krypkörningen?

 

[Insk]

Ingen specifik del enligt protokollet, annat än brister i "gasa, bromsa, växla".. Det känns ju sådär. Man kan ju fråga sig vad man har på en uppkörning att göra om man inte kan gasa, bromsa, växla. Men uppkörningsmannens uttalande nyanserar protokollet en aning, detta att jag inte bestämmer över hojen utan tvärtom. Att jag åker mer än jag kör. Men visst, krypet är den del jag själv inte tycker var bra nog. Högfartsbanan körde jag i 50, välte inga koner, vände inom konerna. Bromsningarna var kontrollerade och utan ABS. Kanske för lång bromssträcka från 90 men det sa han inget om. Vilket i och för sig kan bero på att han bestämt sig redan vid högfartsbanan (det sa han) om att kugga mig. Det finns andra omständigheter i min uppkörning som snurrar lite i skallen; att man börjar med en rejäl sträcka ganska löst grus för att komma till uppkörningsplatsen. Jag har kört grus sammanlagt 3 ggr innan detta och gjorde det nu med hjärtat i halsgropen. Vi körde på led och eftersom jag körde långsammare än resten blev det en lucka framför mig, och svans bakom. Jag såg att uppkörningsmannen vände sig om och såg detta. Jag tror att jag fick ögonen på mig redan där. Sedan pratade han oavbrutet med mig när jag skulle göra säkerhetskontroll och leda. Jag försökte stänga av honom lite men ville inte var oartig utan svarade snällt på alla hans frågor, men när det väl var dags att börja krypa hade jag helt ramlat ur koncentrationen. Jag vill inte skylla ifrån mig, jag var inte redo för ett körkort, men det fanns omständigheter som inte gynnade mig. Till nästa ggn ska jag öva mera grus (ska ut i skogen idag igen!) och om det blir en ny snackepåse till uppkörningsman får jag väl säga till antar jag.
I.

 

[Insk]

Igår fick jag mitt körkort!! Så som jag har kämpat, i blod svett och tårar.
Jag hade turen att få tag i 2 väldigt bra handledare de sista 2 veckorna, så jag har kunnat köra min egen hoj riktigt mycket. Det var det som behövdes. Det gav mig mängd i körtimmar men också vana vid min egen hoj (som är tyngre än körskolans) vilket släppte lite mentala nojjor.
Det känns underbart och lite läskigt..

I.

 

[Alexander76]

Grrattiiiiss!! :tummenupp :tummenupp :tummenupp :tummenupp