Åkay - vi kanske får göra en recap för nytillkomna:
Originalbesättningen bakom tidningen Bike hade fått en släng av hybris under åttiotalet tack vare dom exempellösa framgångarna med Bike och skulle starta inte bara Sveriges utan självklart Europas vassaste biltidning. Man lyckades.
Man lyckades så in hoppsan bra att ingen fattade något av det som skrevs: ett skott över målet som heter duga - rent av ut ur själva arenan, och bollen har nog inte inte landat än..
Vi var väl ett trettiotal här i landet som gillade tidningen, och "Argus" är synnerligen saknad än i dag. Magasinet döptes till "Car" och inte ens heroiska ansträngningar från min sida att stödköpa 2 nummer av varje utgåva hjälpte förlaget, trots att det procentuellt borde betytt en hel del på utgivningssiffrorna.
Som jag minns det - någon med mer inside får gärna rätta mig - så lyckades Car under bara något års utgivning dra med sig hela förlaget ner i elände; hence perioden med SuperBike på omslaget, innan man lyckades rätta upp skeppet igen.
Anyway - att i det gamla DDR-Sverige starta en MC-tidning som var allt annat än politiskt korrekt innan begreppet ens var allmänt känt visade sig vara ett genidrag, men att hela 10 år senare försöka göra om samma stunt på bilsidan snärjdes märkligt nog i den allra sista flämtande kollektivistiska jantelagssäckväven. Ironiskt - speciellt som yuppien just gjorde sitt intrång och vi bara några år senare var superindividualister allihop. Dubbelironiskt att det sedan blev kooperationens gamla "OK-förlag" som tog över utgivningen av "Bike". Trippelironiskt att samma förlag även ger ut "MC-Nytt" med anor från det slaktade LBA-förlaget med en ägare som då på den tiden fick Gösta Bohman att framstå som en radikal vänsteraktivist...
Förlåt utvikningen, jag vill måla en bild av ett Sverige som inte finns längre. X-2000 behövde 3.15 för att hitta till Stockholm, en hojåkare ansåg sig kunna klå den tiden och en MC-tidning tyckte att det passade sig att skriva om det. Oh happy days!
Föraren - för tillfället utan något körkort att riskera eftersom, ja... ...ni kan nog räkna ut själva... ...döptes till Mr X och fick tanka första gången av tre redan på Västra Jära trots 20 liters tank. 2:23:23 blev tiden point to point inklusive en liten viltincident.
Alltså strax över 200 blås i snitt stadskärna till stadskärna. Många ifrågasatte om det var möjligt, om det verkligen hade gjorts, ansåg att bilderna var fejk eller åtminstone hade tagits vid annat tillfälle och yada yada yada. Ytterst få ifrågasatte det lämpliga i själva körningen eller ens publiceringen. En annan tid, ett annat land känns det som nu.
Något år senare skrev man på nytt om Mr X - då skulle han åka på kapp med Finlandsfärjan. Via Haparanda. 175 mil om någon undrar. Reportaget uppfattades som en solklar anka, en ren Mapsource-resa - även om begreppet inte fanns på den tiden. Mindre engagemang i texten, inga bilder som backade upp berättelsen. Storyn föll ganska platt, och det säger sig själv egentligen; vem är så vrickad så att man försöker sig på något sådant...?
Ämnet! Skall vi kanske beröra ämnet lite också?
Undrar om inte tågpendlarna är de svåraste att komma åt? Det är ofta sådana som inte ens vill köra bil om dom slipper, och att värva över dem till något som kräver engagemang och intresse kan nog bli tungt. Kanske bättre att börja med bilpendlarna?
Räcka över små flyers när man glider förbi de stillastående köerna...?
Hampe
